say you wanna walk around in my shoes

Jag sitter och förbereder mig mentalt. Jag har gjort en planering. Eller okej, planering är väl att karikera. Jag har bestämt mig för att ta itu med pluggandet klockan 7. Det är min definition av planering; att bestämma ett klockslag. Jag försöker hålla fast vid en positiv inställning, att jag kommer hålla min planering. Men för att inte kväva min pessimistiska sida måste jag säga att man aldrig kan veta säkert. Jag har tänkt på det här förslaget om att börja med elitklasser. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Visst, man har elitklasser inom musik och idrott och liknande, så varför inte ha det i matte och historia? Ärligt talat så är det ett förkastligt argument. Tänk om man skulle använda det i andra sammanhang i samhället; man gör ju så där så varför skulle inte vi göra så? Det skulle inte fungera. Det skulle man ju kunna använda som argument för precis vad som helst, och jag vet inte om jag tycker att vad som helst ska vara tillåtet. Det är inte heller ett argument att säga att elitklasser är fel för att det gör skillnad på människor. Det är inte rättvist att alla behandlas likadant, eftersom varje individ har ett visst behov. Det är mer rättvist när alla får precis den hjälp de behöver. Vilket i praktiken är helt omöjligt. Men man kan ju sträva efter det, och elitklasser är kanske en bit på vägen? De som går kvar i "vanliga" klasser kommer att få undervisningen mer anpassad efter sina egna behov, precis som de elever som börjar i elitklasserna. Men jag vet faktiskt inte var jag ska ställa mig i den här frågan. Behöver fler aspekter och med betänketid. Farväl.