Cleaning up the mess

Jag vet inte riktigt hur det känns. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet inte om jag har några tankar eller i så fall vilka tankar det skulle vara. Jag känner ett visst behov av att gå ut och skrika. Men jag vet inte varför. Jag vet inte så mycket för tillfället och det tar på krafterna. Att inte veta. Jag tror att jag måste fly denna världen för några timmar. Släppa allt och gråta när det är sorgligt, skratta när det är roligt och få ont i magen av sakenhet när det är romantiskt. Det är det jag älskar med att läsa och se film. Ikväll lär det bli några riktigt ytliga rosa fluffiga filmer. Eller några väldigt djupa Elina-aktiga filmer som resten av världen inte ser charmen hos. Håller på att se "Vicky, Christina, Barcelona" och den är underbar. Scarlett's roll passar henne hur bra som helst, precis som hennes roll i "A love song for Bobby Long" som på tal om ingenting är en av mina favoriter. Den har allt. Akustiska gitarrer och musik som sliter hjärtat ur kroppen och får själen att dansa. Den rätta accenten som får en att tänka på varma sommarnätter vid en lägereld. Alabamas underbart vackra landskap och den hänförande arkitekturen i New Orleans. Den speglar enkelhet och ärlighet. Renhet. Den visar kärlek när den är som bäst och den har poesi som är direkt breathtaking. Jag älskar den. Hur som helst så ska jag gå nu. Jag är på underligt humör. Jag vet inte men jag tror att jag måste skrika eller gråta eller vara förbannat arg väldigt snart. Innan magen slits ut ur kroppen. Inga kramar. SKRIK.