i saw her playin'

Nu är huset tyst. Förutom TVn som hörs svagt nerifrån och underbara Grayson Capps i datorhögtalarna. Jag kommer i stämning av Capps. Jag vet emellertid inte vilken typ av stämning jag hamnar i. En ganska harmonisk sådan skulle jag vilja säga. Jag älskar verkligen gammalt country gitarrplonk. Pinnbröd och korv är inte heller dumt. Speciellt inte med cellisfolket som verkligen (trots vissa skavanker!) är helt fenomenala. Tisdagarna får en att leva upp och när de dessutom innefattar solnedgång, älv och fåglar går de inte att beskriva i ord. Jag får en känsla av att allt är så mycket större. Av att jag är en åskådare till ett underbart spel i naturen. Ibland känns det som om det spelas enbart för mig, och ingen annan. Jag vet att ordet harmoni ofta återkommer i mina skrifter men jag kan inte hjälpa det. Harmoni är ett underbart ord och det är precis vad jag känner, i hjärtat. Ni vet, den här känslan av att man är jätteliten. När det knyter sig i bröstet och hjärtat smärtar. Känslan av så mycket kärlek att det svämmar över och man har inte den blekaste aning om var man ska göra av den! Känslan av så mycket kärlek att livet inte räcker till. Ingenting räcker till. Den känslan, den är harmoni. Jag känner faktiskt harmoni relativt ofta. Speciellt de gånger jag sitter vid ett hav, en sjö eller en älv och tittar på solen eller fåglar eller bara på vattnet. Ibland tittar jag inte alls, jag bara är. Att vara.