tell me something else

Idag har jag jag varit i Uddevalla. På Torp. Shoppat. Yey. Jag hittade faktiskt något. Det var välbehövliga saker måste jag säga. Så jag blev glad. Eller okej, en överdrift. Men jag blev nöjd. Jag tror att jag behöver och ska sova snart. Jag känner att jag inte har någon ork, till något. Allra minst till att diskutera. Därav det faktum att jag helst av allt vill isolera mig under täcket, och gråta en skvätt. Utan att riktigt veta varför. För det mesta vet jag inte vaför. Jag bara gråter för att det känns som om det behövs. För att det känns lite lättare. För att det känns som om det är synd om mig och för att det känns som om någon bryr sig. Jag vet, jag är patetisk. Men vissa stunder i livet, under mina dåliga dagar, behövs det. Jag inbillar mig att det får mig att må bättre. Att gråta. Jag tror inte att man mår dåligt av det. För mig är det ett sätt att släppa ut alla känslor. För man har alltid känslor, bra eller dåliga. De finns alltid där. Under mina inbillningsdåliga dagar, när jag är trött, behöver jag gråta. Då kommer tårarna för allt och ingenting. Kramar fungerar också. Men det ska jag inte skriva om nu. Jag undrar hur människor som inte gråter klarar sig. Hur gör ni? Om det finns någon ickegråtande själ där ute som läser detta kan du väl höra av dig? Kommentera eller smsa eller ring eller något. Jag känner många som inte gråter, eller okej, några. Men jag har aldrig frågat hur de klarar sig. Jag måste nog ta och göra det. Jag tror att det är bra att jag har vänner som inte gråter så mycket. Vi kompenserar varandra bra. Godnatt världen.