Vet ni vad. Detta fungerar inte riktigt. Jag saknar min Sandra. Hon skulle bara veta. Ni skulle bara veta. Sandra och Alexander är liksom sånnahärna som bara ska vara i min vardag. Lite som mat ungefär. Jag får ta och slå en liten pling känner jag. Frågan är om det riktigt skulle fungera utan älskvärda telefoner. Då skulle vi ju vara ensammast i världen och utan kontakt med alla andra ensammingar i andra världar. Håhåjaja. Ni skulle bara veta hur det är. Det är liksom en liten sak som bara ska vara varje dag, lite Sandra om dagen. Nog saknar jag er allt, det gör jag. Emellertid, med tanke på omständigheterna och dylikt, överlever jag ändå. Hoppas vi på. Om inte febrigheterna tar död på mig och smstummarna bryts av på mitten och hoppas på av någon ond människa vid namn MAMA. Som tycker att "O nej mitt barn, du skola icke smsa mycket". Det gäller att passa sig och skriva i smyg och ultraljudlös ativerat. Det vill säga, noll ljud och noll vibration.
Detta är ett fluminlägg för att fördriva tiden innan jag får mat. Jag är känner nämligen en märkbar känsla av hunger. Som vanligt. Glass är jag sugen på, chokladglass. Det är inte dåliga tider. Jag har förresten hittat en sax idag, den heter Supersaxen Sigbritt och kan klippa i silvermynt. Till och med. Det ni. Men det är ingenting som rekommenderas, sa de på reklamen. Men reklamer bara ljuger. Sigbrittar är bra.
Jag överväger starkt att avsluta detta inlägg innan någor fruktansvärt händer. Jag menar. Jag språkar för kollektivistiskt tänkande vilket får mig att fundera över vad jag egentligen skriver. Jag menar. Tänk om någon vilsen själ som inte känner mig skulle råka klicka sig fram till min blogg av misstag och sedan, av ännu mera misstag, läsa detta inlägget. Det skulle inte vara roligt. Den vilsna själen skulle tro att jag är ungefär helt konstig i huvudet och minst sagt dum. Det vill vi ju inte, det vore lite tragiskt. Därför säger jag adjö nu. Adjö.
åh, du är för söt du.. :)
SvaraRaderaKrya på dig lilla vän. Många kramar