De droppar av nu. Mina tanter och farbröder som alltid har funnits. De som bytte godis mot teckningar under hela barndomen. De som minns alla namn och aldrig slutar be. De som lyser upp när man kommer och som tar i hand och säger "Gud välsigne dig". De som har levt långa liv där tröttheten tillslut börjar lysa igenom men som ändå och fortfarande orkar. De som berättar om sina barnbarn och om andras banbarn och som aldrig missar en söndag förmiddag i kyrkan. Livet var långt. Det var dags att vila. Ha det så bra hemma hos Jesus. Du saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar