sorry seems to be the hardest word

Alltså. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, mest för att jag måste och mindre för att jag menar det. Men jag är bara jättetvungen att skriva av mig lite. Jag är på ett väldigt konstigt humör. Jag vet inte vad det är som pågår här och jag tänkte att jag kanske kunde få lite hjälp av er. Eller självhjälp genom att skriva av mig lite. Såhär ligger det till. Jag är glad, jätteglad och jag känner liksom hur skönt och bra livet är. Samtidigt som jag skulle kunna lägga mig ner och gråta över matten och geografin och historian och bristen på pengar och sommaren som smyger sig på alldeles, alldeles för sakta. Men det gör jag inte. FÖR JAG ÄR JU GLAD. Livet är allt bra konstigt. Under normala omständigheter är det här en sådan dag när jag skulle ligga hemma i sängen och gråta och äta glass och känna att oj vad jag är ensam och oj vad livet suger. MEN. Istället känner jag att oj vad jag kommer att misslyckas med matten och geografin och historian och oj vad lite pengar jag har men oj vad det inte spelar någon roll. Just nu. Just nu är jag trött. Men det spelar inte heller någon roll. Jag känner sinnesro, samtidigt som jag oroar mig litegrand. Man kanske kan säga att jag är trygg i min oro. Eller något. Kryptiska melankoliska lyckokänslor, eller livet. Kalla det vad du vill. Till dig som orkat plöja igenom alla mina tankeord vill jag ge en liten klapp på axeln, liksom för att uppmuntra, och säga att Guddeman han kan. Adjö.