Nu tar jag mig tid, helt enkelt. Trots att jag har ägnat varje minut sedan klockan kvart över fem till att skriva olika saker, mest historia, känner jag att jag behöver skriva av mig. Jag behöver få ut lite stress och lite överskottstankar. Det går runt i huvudet av överbryggnadspolitik, proteströrelser, engelskagrammatik, samer, sommartankar, Eric Clapton, trötthetstankar, pojktankar, löntagarfonder, nagellackstankar, landskapsformer, flygresor, godis och rullstensåsar. Det är nästan så att man blir galen. Ni förstår, hjärnan klarar nog inte av hur mycket som helst. Man vet aldrig vad som kan hända. Det är ju fint att jag har mycket för mig i mitt liv, att jag inte bara sitter hemma och dör, men ibland kan jag bara känna att oj vad skönt det är att sitta hemma och dö. Eller inte dö. Men sitta hemma och göra ingenting. Missförstå mig inte, jag tycker om historia och engelska och Clapton och pojke. MEN. MEN. MEN. Jag tycker inte om när jag bara MÅSTE tänka på massa saker. Samtidigt. Men det löser sig, stress är nog nyttigt i lagom doser. Och jag kan ju inte precis komma och påstå att mitt liv är så stressigt alla andra veckor. Det är bara de här tre sista veckorna då lärarna har bestämt sig för att dränka mig i arbete och min hjärna har bestämt att den ska inse mängden av det och inte bara låtsas som ingenting. (Det brukar den göra). Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar