Jag sitter och roar mig med att läsa en massa av mina gamla blogginlägg då det plötsligt går upp för mig vilken fantastisk människa jag är. Full av fantasi och filosofiska funderingar och formuleringar. Jag har klippt ner mina naglar och jag önskar att jag kunde inte tänka på något, som i september. Jag minns inte ens hur det var, för jag har förträngt allt. Men det gör ingenting, man känner så mycket ändå.
Jag läste precis att jag lovade mig själv att börja stycka mina texter, och inlägg. Det lovade jag i september och det blev ett lov jag aldrig höll. Något jag tänkte gottgöra lite idag. Mitt hjärta på min hand börjar blekna bort. Bläcket har samma färg som blå mascarafläckar. Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar