A yellow drinking straw

Sista inlägget innan helgen. Om jag inte skriver något imorgon på skolan vill säga. Men det tvivlar jag på eftersom jag behöver inspiration och jag vill helst av allt lyssna på Eric Clapton när jag skriver. Min syn har kommit tillbaka. Bokstavligt talat, inte bildligt. Men det är underbart ändå. Ärligt talat så vet jag inte om jag vill att mitt bildliga seende ska återvända alls. Jag menar, vem vet vad som händer då? Det värsta jag vet är att inte veta och jag hatar att vara osäker. Samtidigt som jag aldrig riktigt vill sanningen gällande veta "faktasaker" som varför vissa äpplen är gröna och liknande. Där bildar jag helst min egen uppfattning, vilket kan resultera i en grov inskränkthet. Ska sanningen fram bildar jag kontinuerligt mina egna uppfattningar om saker och ting. Faktasaker eller ej. Vilket som ni kan förstå ger samma resultat. Jag använder inte alltid mitt vinkelseende utan betraktar från mitt eget perspektiv. För det är bara när jag ser ur mitt eget perspektiv som jag kan inbilla mig att jag är säker på det jag ser. Litar jag på vad någon annan säger kan jag aldrig riktigt vara säker. Inte helt och hållet. Det kan man aldrig vara. Men tack vare mitt sätt att se intalar jag mig själv att jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet vet vet vet vet. Det enda jag vet är att jag inte vet säkert. Fruktansvärt frustrerande. Men det är väl sådant man får leva med kan jag tänka mig. Nu ska här packas. Kram på er kära vänner.