Eftersom jag inte helt ouppmärksammat har en filosofisk period i livet har jag de senaste dagarna funderat oerhört mycket. Jag har bland annat kommit fram till en av anledningarna till att jag överhuvudtaget lägger energi på att skriva ner mina oftast något melankoliska tankar där alla kan läsa dem. Vetskapen om att vem som helst kan läsa ger mig en kick. Det är en annorlunda brytning i det vanliga skrivandet. För jag skriver inte bara på bloggen. Jag har alldeles för mycket tankar för det. Jag älskar orden och skrivandet alldeles för mycket för att kunna begränsa mig till ett stycke om dagen. Jag värderar mitt skrivande och mina tankar för högt för att låta allt vara öppet för allmänheten att läsa och begrunda och håna. Hur som helst så får jag, precis som jag sa, en kick av att andra kan läsa utvalda delar av mina tankar. Jag får min livsnäring från kickar. Jag är trots allt bara en människa.
Jag har börjat läsa en bok idag. En underbar bok som inspirerar och innehåller förvånansvärt mycket igenkännanden. Den är full med dikter och tankar precis i min stil. Om jag har någon stil. Det är även det ett av mina största funderingsobjekt; har jag någon stil? För att återgå till boken så kunde jag ha skrivit de flesta dikterna själv, om jag hade haft den kapaciteten, eftersom jag känner dem i mitt hjärta. Bokens huvudperson liknar mig på många sätt och hon är fundersamt förtjusande. Idag kommer jag på grund av boken skriva två inlägg, detta och ett innehållande min hitentillsa favoritdikt. Det är fortfarande Eric Clapton och Spotify och kramar som älskas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar