Just nu är läget såhär. Jag har sett Empire State Building, och utsikten därifrån, men jag skulle mycket hellre se utsikten från altanen hemma i Idbäcken. Jag saknar Sverige. Det är visserligen bara två veckor kvar, men två veckor känns som en evighet när man är trött och slut och inte har någon ork kvar. Ingen ork att prata engelska, äta annorlunda mat, sova i en annan säng, i ett annat rum, i ett annat land. Men jag antar att det bara är att hålla i, hålla i och hålla ut, så är jag väl hemma innan jag hinner blinka. Adjö.
det är som att vänta barn...dom två sista veckorna är värst...känns lika långa som allt det som redan passerat...njut och samla intryck, du kommer att orka...men vi längtar efter dig <3 <3
SvaraRadera