i mitt Sverige

Dagen efter val, och det är med blandade känslor jag ser på mitt land. Vårt land – Sverige. Jag citerar UnderbaraClara när hon skriver om vad hon ser, och jag håller henne i mycket.

”Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka. Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.”

Därför är det dags nu vänner! Dags att gå ut och göra skillnad – för ett varmare Sverige. Dags att kavla upp ärmarna och arbeta aktivt för att skapa det land vi vill leva i, det land vi vill lämna efter oss till våra barn. Ett land där människan värderas högre än pengar, där omsorg om varandra och vår jord är det som levs. Vi gör det tillsammans – jag tror att vi kan. Inte med hat och att vända ryggen till, utan genom att stå sida vid sida, genom gemenskap, genom att lyssna och agera, genom att leva allt vi önskar och pratar. Nu är det dags. Nu bygger vi Sverige!

trött på pengar

Alltså. Det finns en sak jag är så SANSLÖST trött på. Att jag bara vill gå hem och dra täcket över huvudet. Pengar. De senaste veckorna har jag av olika anledningar, om och om igen, blivit påmind om hur otroligt viktigt pengar är i vårt samhälle. Jag har funderat över alla tiggare som sitter på våra gator, funderat över Sverigedemokraterna och invandring, funderat över sjuka och arbetslösa, förskollärare och äldreboenden. Och när jag funderat över allt detta så har jag landat i ett och samma, tragiska, svar; pengar. Pengar är ett sånt problem! Ingenting får kosta, ingen får kosta. Allt handlar, alltid om att JAG ska få så mycket pengar som möjligt ner i min ficka så att jag kan köpa ännu en iPhone eller en dyr designerstol, eller en resa, för den delen. Sen har vi ju den FÖRDÖMDA samhällsekonomin. Som styr allt. Alltid pengar. Aldrig människor.

Jag ska tala om en sak för dig. Om samhällsekonomin är tipp topp, medan vi till exempel aldrig har skrivit ut så mycket antidepressiva till ungdomar som vi gör nu, är det verkligen så himla tipp topp då? Om samhällsekonomin mår sådär finemang och min fina bil också, medan förskollärare går på knäna för att orka ta hand om våra barn? Är det verkligen så himla finemang då? NEJ. Blir mitt självklara svar. ÅH. Åh om vi bara lyfte vår blick och såg att alla människor, tiggare, äldre, flyktingar, barn, sjuka och arbetslösa, att alla dom har precis samma känslor, drömmar, samma längtan, som du och jag. Som råkar vara friska och få lön varje månad, som råkar vara födda i ett land med fred. För sjutton! Jag har ingen större rätt än någon annan att ha ett bra liv, bara för att jag råkar vara född i Sverige.

Så lyft blicken Sverige. Eller kanske sänk den? Så att du kan se alla människor som sliter och lider och som faktiskt inte bryr sig om samhällsekonomi eller mobiltelefoner. Som bara längtar efter att ha ett bra liv, i ett land där det är fred, precis som du och jag faktiskt har. Låt de här människorna, tiggarna på gatan, låt de röra vid ditt hjärta. Det gör ont, men det är friskt, jag lovar! Det är friskt att känna med andra, friskt att smärtas när andra smärtar. Jättefriskt, till och med. Mycket friskare än att titta bort, stänga ute och inte låtsats se.

Och snälla du, kom ihåg att det finns bra mycket viktigare saker än pengar. Mycket viktigare saker än att tjäna bra, ha ett stort hus med den senaste inredningen. Saker som kallas människor. Människor. Är. Viktigare. Än. Pengar. ALLA MÄNNISKOR. (oavsett etnicitet, samhällsstatus, märke på köksstolen eller yrke).

Vill du läsa lite sånt som jag har läst, på de här ämnena? Kolla in länkarna.

Om invandring: http://vardagsrasismen.wordpress.com/2014/05/13/sverige-kan-inte-ta-emot-alla-flyktingar/

Om tiggare: http://cantica.blogg.se/2014/may/sorry-jag-har-inga-kontanter-pa-mig.html

Om förskollärare: http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article18873819.ab

Om arbetslinjen: http://urplay.se/Produkter/180676-De-obekvama-Underbara-Clara

om feminism och sånt

Detta är det bästa jag har hört gällande feminism och jämställdhet i typ hela mitt liv. Jag säger bara, heja Paolo. Skulle kunna skriva under på i princip vartenda ord han säger. Punkt. Kolla in här: Paolo Roberto sågar feminismen.

”Kan inte du prata med din kille så kanske du ska byta kille.”

det här med Svenska kyrkan och allt

Valet av ny ärkebiskop idag. Massor av debatter och artiklar och intervjuer och allt. Jag tänkte länka och kommentera två riktigt talande artiklar på ämnet. Den ena är en ledare ur Kyrkans Tidning, SvK:s egen, med rubriken ”Kristus på väg ut i marginalen?”  och den andra är en intervju som Världen Idag har gjort med Eva Hamberg, den har titeln ”Tungt avhopp från Svenska Kyrkan”.

Vi börjar med en kommentar på den senare av de två. Är det inte något talande att ett sådant tungt namn inom SvK säger såhär om SvK och den sekularisering som pågår: ”Det stora problemet är att man inte längre ser Jesus som kyrkans herre. Man verkar skämmas för Jesus och har förpassat honom ut i marginalen. Det här har inte börjat nu utan har varit tydligt länge. Jag har ofta tagit upp det som ett stort problem, en kyrka utan Jesus i centrum kan inte fortsätta vara en kristen kyrka.” Att en person som under så lång tid varit både medlem och arbetat inom SvK väljer att lämna, delvis på grund av att Jesus inte får vara med. För att Kristus är förpassad ut i marginalerna. I en kristen kyrka.

Vad ska man säga? Bär man namnet Kristus, kallar man sig Kristen. Måste man kunna stå för Honom som allting handlar om. Annars kan man, som Barbro Matzols från SvK:s egen tidning skriver, ”ta ner skylten och stänga butiken”. Jesus borde vara den Kristna kyrkans allt. Utan honom kan vi lika gärna lägga ner. På riktigt. För då är ingenting av det vi kristna sysslar med något värt.

Jag är född in i Svenska Kyrkan och har aldrig gått ur, eftersom jag tycker att det är otroligt viktigt att vi kristna uppmuntrar och stöttar varandra. Att vi som Guds familj kan stå för och visa på enighet. Men att Svenska Kyrkans nya ärkebiskop inte kan svara på om Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed, det blev droppen för mig. Det kan jag inte sympatisera med. Jag står fortfarande för enighet, och för att uppmuntra och stötta varandra. Men jag måste också markera, och det gör jag genom att gå ur. En kyrka som kallar sig Kristen men som tummar på Kristus? Nej tack.

Avslutningsvis ett citat från den första av artiklarna jag länkade. Den från SvK:s egen tidning. ”Kyrkan finns ju på grund av Jesus Kristus och ingen annan. Därför tillhör också kyrkan Kristus. Tror inte kyrkans företrädare att det förhåller sig på det sättet längre, kanske vi ska ta ner skylten och stänga butiken? Det vore ärligare än att få människor att tvivla på att den ärkebiskop som ska leda kyrkan in i framtiden verkligen ser Kristus som sin kärna och stjärna.”

PS. Här kommer en till riktigt bra kommentar på ämnet. HEJA SKYTTE! http://www.dagen.se/kronikor/ledarkronika/goran-skytte-forsonligt-och-oforsonligt/ 

den där tragiska egoismen

Läste en bra, riktigt bra till och med, krönika av Ulf Sundkvist i Dagen. Länkar hela här, men skriver med ett utdrag.

"Vi frågar inte efter mening. Vi frågar ”What’s in it for me?”. Tjänar vi på att jobba, jobbar vi. Tjänar vi på att betala skatt, då kanske vi fortsätter betala skatt. I mina cyniska stunder tänker jag att också kärleken har blivit en vara, att vi älskar bara om vi tjänar på att älska.

Vi frågar inte heller efter det bästa för laget, vi frågar efter det bästa för jaget. Inte bara pengarna har fått oss i sitt grepp, det har också egoismen fått. Låt oss säga som det är. Egenintresset drar runt hela vår ekonomi. Ett intresse, som har sin källa i något så unket som egoismen. Och med egot och mammon i förarsätet är vi illa ute. Det är inte bara ett sluttande plan, det är en brant utförsbacke. Se upp i backen, här kommer vi!"

den här dagen, alltså

Jag är inget stort fan av alla hjärtans dag. Skulle gå och handla lite avokado och jag har aldrig sett så många killar med blommor och nallebjörnar. NALLEBJÖRNAR. Men hjälp mig, jag blir mörkrädd av bara tanken. Visst, det är mysigt att visa kärlek och uppskattning. Men inte med gosedjur, på den mest klyschiga dagen på hela året. Alla hjärtan och blommor skapar mer känsla av att vilja kräkas än av romantik. I alla fall, jag fick en ros av en snubbe på stan och jag fikade en hjärt-cupcake. Det var mitt "firande". Glad alla stjärtars dag på er!

sverige älskar att skita ner allt heligt

Marcus Birro, killen som slår huvet på spiken. Såhär skriver han den här gången. Vill du läsa allt kan du göra det här: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/birro-sverige-alskar-att-skita-ner-allt-heligt/. Idag tar jag bara en liten del av allt. Adjö.

"I Sverige tar sig ofta den andliga längtan andra uttryck. Vi tror på mindfulness, spöken, stenar på magen, energier och allt vad det är. Vi vill ha den enkla vägen. Gud ställer för höga krav på oss. Vi vill ha en kravlös andlighet. Vi vill gärna förändras men inte omvändas. Vi vill ha utan att göra eftergifter."

den där tomheten som aldrig försvinner

Birro, han har gjort det igen. Eller Gud har gjort det igen, med Birros hjälp. Gud försöker berätta något för dig. Han försöker få dig att förstå att det inte behöver vara sådär svart! Att den lilla aningen du känner, nånstans djupt inne, det är Gud. Att den där tomheten du brottas med, längtan efter mer, det är det Gud-formade hålet i ditt hjärta och liv där han borde och vill och är skapt för att vara. Våga lyssna.

Här hittar du krönikan i original, men jag klistrar in den också, för dig som helt enkelt inte tänker klicka vidare, och jag hoppas att du låter Gud trösta dig. För det vill han. 

"När livet tjuter som ett överfallslarm söker jag dig.

När de svarta tunga, kyrklockorna i underjorden får marken jag går på att skälva, då söker jag dig.

När allting är grått, gråare än grått, då söker jag dig. När jag står med handen runt en flaska sprit, söker jag dig. När jag försöker ta mig ut januari månads gråa kättingar, då längtar jag efter dig.

Till din nåd, din tillgivenhet, din tröst.

När barnen gråter för att mamma och pappa bråkar finns det en liten pojke, inte större än en fingerborg, som löper febrilt i mitt inre för att täcka över alla sår som står och blöder. Då lyssnar jag efter dig.

Varsamt, i takt, stilla.

Som en midsommardagsmorgon, innan dimman lättat, innan klirret från städandet, innan lommens tjut över nejden, när det bara är jag och det daggvåta gräset, då längtar jag efter dig.

När jag slås till marken av ett rasande mörker så hemskt att jag inte kan förstå det, letar jag efter dig bakom stängda ögonlock. När drömmarna kärvar, när januari flyter ihop till en enda blaskig sörja, när livet inte når upp till en enda plusgrad, tänker jag på dig.

När jag sitter ensam på ett tåg och ser de bruna åkrarna tänker jag på dig. När jag läser om morden, förstörelsen, ledan hos människor, tänder jag ett litet hopp och tänker på dig.

Jag söker dig när du inte vill bli funnen.

När jag till slut kommer till den punkt när ingenting bär längre, när mitt hjärta kallnat, när mitt huvud stöter fram sjuka tankar, då ber jag till dig. Jag gör det eftersom jag inte har något annat val. Jag gör det eftersom du finns, du vill bli funnen, bara man vågar fråga efter dig.

När varje dag känns som både ett slut och en oövervinnerlig start, då ber jag till dig. När jag gömmer mig i ruset är det dig jag saknar. När jag gång på gång försöker fokusera mitt hjärtas blick framåt, åt rätt håll, ber jag dig om hjälp med det.

Och du hjälper mig med allt detta.

När människor önskar livet ur mig syresätter jag mitt blod med mikroskopiska änglar. När det gör ont i själen skickas de pyttesmå ambulanserna ut. De små vårdarna, inte högre än en avbruten tändsticka, blir stående längs vägen. När jag ber till dig så hinner de fram.

När förstörelsen hotar att svepa med sig mig och alla jag älskar i den svartaste av floder minns jag att du är trofast och värdig, också när jag inte känner det så.

När jag sitter i en av dina kyrkor, vilken som helst, vacker, pyntad, kärv och sträng, alla former går lika bra, då vågar jag äntligen gråta.

Ärlighet. Öppenhet. Tydlighet. Hela tiden. Aldrig låta ironin eller cynismen segra. Aldrig låta hemligheterna vinna mark. När allting tjuter svart och sorgset, och du faktiskt tror att du är ensam i den här världen, minns då alltid att det är lögn. Du är aldrig ensam. Vi sitter i våra små kuber av värme och ljus, så nära, ändå mil ifrån varandra. Om jag hade dig att tala med, och du hade mig att tala med, skulle vi överleva. Nu hotas vi i grunden och i vår ensamhet i stället.

Men då, precis då, kommer viskningen, som när några församlade samtidigt byter sida i Bibeln, precis så där varsamt, mjukt rör sig fjärilen när den slår med sina vingar. Där har du Gud.

När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.

Tröst finns, precis när vi står på tröskeln eller räcket. När skymningen faller hårt och när det känns som om mina tårar aldrig ska ta slut, då tänker jag på dig.

Jag är förlåten och kärleken vann."

intet nytt under solen

Den här artikeln säger visserligen inget nytt, om ett ämne som knappt luftas överhuvudtaget i dagens Sverige.

"I Rönnbäck, ett par mil utanför Tärnaby, har gruvbolaget Nickel Mountain långt framskridna planer på att öppna Sveriges första nickelgruva som – förutsatt att de får alla tillstånd – sannolikt kommer bli en mycket lönsam affär för ägaren JP Morgan Bank.

Prospekteringen är bara en av många i en ny gruvboom som återigen skapar spänningar i de norrländska inlandskommunerna. Striden står som vanligt mellan kortsiktiga exploateringar och långsiktiga miljöeffekter, tillfälliga arbetstillfällen mot hållbar samhällsutveckling. Många kommuner är ambivalenta men på högre ort är det drag under galoscherna. Regeringen är i full färd med att utveckla en mineralstrategi som i korta drag handlar om att skänka bort svenska naturtillgångar gratis till multinationella företag och försvåra för dem som vill förhindra miljövidriga konsekvenser.

Men det som gör Rönnbäck särskilt intressant är att två så kallade riksintressen står mot varandra. Ett riksintresse är ett geografiskt område eller en företeelse som anses viktig för nationen ur kulturell eller ekonomisk synvinkel. Möjligheten att peka ut riksintressen har funnits sedan 1987 och ger staten mandat att ingripa om inte kommunen tar tillräckliga hänsyn till det aktuella riksintresset.

I Rönnbäck har det sedan urminnes tider bedrivits renskötsel. Renarna har sina betesmarker precis där de tre dagbrotten ska placeras och över den smala landtungan kallad Rönnbäcksnäset, som skulle försvinna vid en prospektering, flyttar samerna djuren vid höst och vår.

Området fick av Jordbruksverket status som riksintresse för rennäring den 15 december 2005. Ungefär fem år senare, den 26 augusti 2010, utpekades nickelfyndigheten också som riksintresse, fast av en annan myndighet: Statens geologiska undersökningar. Vilket innebär att mineralerna ska ”så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa”.

Bergsstaten har prövat Nickel Mountains koncessioner för de tre dagbrotten och föga förvånande kommit fram till att gruvnäring är viktigare än rennäring. Det sista beslutet togs nu i oktober. Samtliga är dock överklagade och alltihop kommer sannolikt sluta med att regeringen får avgöra vilket riksintresse som väger tyngst.

Annie Lööf och hennes stab på Näringsdepartementet borde ha boken Tusen år i Lappmarken till hands när de tittar på Rönnbäcksärendet eftersom den så effektivt punkterar den myt som staten så ofta pekat på när det kommer till samernas rätt till sitt land: Att samerna är ett nomadfolk utan skriftspråk och därför inte kunnat hävda rätten till sitt land juridiskt, med hjälp av skrivna dokument. I Tusen år i Lappmarken hävdas den raka motsatsen. Samernas historia är, enligt författarna, den bäst dokumenterade av alla urbefolkningars i världen och sträcker sig tillbaka till 1200-talet.

Det är förvånande i sig, men vad som är många resor värre är att de dokument som föreligger skulle kunna rita om både svenska gränser och svensk historia om staten valt att vara ärlig. Men staten har, av skäl som skiftat från rasism till ren girighet, underlåtit att beakta juridiken.

Efter att ha läst Tusen år i Lappmarken av juristen Tomas Cramér och författaren Lilian Ryd framstår situationen i Rönnbäck bara som typisk och logisk. Genom att frångå gamla överenskommelser och förordningar har staten skapat ett juridiskt vakuum där samernas urgamla rättigheter ständigt måste prövas mot den moderna nationalstatens behov av råvaror.

Det var en röra av nationella intressen som under 1800-talet förpassade samernas intressen ut i marginalen. Efter att under åtskilliga hundra år varit nyckelspelare i svenska kungars nordliga expansionsdrömmar – kronan behövde folk på plats för att kunna hävda territoriet – och av Kronan anförtrodda myndighetsut­övare blev samerna av tidens vetenskapsmän klassade som underlägsna och oförmögna att ta ansvar. Att äga och förvalta mark var därför ingen god idé och staten smög därför in prefixet ”krono-” framför all mark som inte erkändes nybyggarna. Detta trots att samerna under flera hundra år betalat skatt för sin nyttjade mark, precis som bönderna.

Ryd och Cramér – samarbetet verkar ha gått till så att Tomas Cramér, som under 35 år var Sameombudsman, har stått för juridik och Lilian Ryd för kulturhistoria – driver frågan framför sig från första till sista sidan. De börjar, bokstavligen, med att inlandsisen smälter och slutar med den aktuella domen i Nordmalingmålet. Mycket är känt sedan tidigare, men hela bilden har sällan presenterats så överblickbart och begripligt som i den här boken. Det som jag uppfattar som bokens poäng är att samerna inte alls alltid varit en förtryckt minoritet utan att det i huvudsak är något man blivit under det moderna, demokratiska Sveriges framväxt. Vilket ju onekligen framstår som en sorglig ironi.

Till uppfattningen om samernas rasmässiga underlägsenhet lades såsmåning om alltså naturresursernas betydelse. Det var upptäckten att skogen, vattnet och malmen hade ett värde som fick staten att slutgiltigt bryta alla tidigare avtal. Sverige har fortfarande, som ett av få länder, ännu inte ratificerat FN-konvention nr 169 om urfolks rättigheter. Och nu, när gruvnäringens andra exploateringsvåg rullar över lappmarken, kommer det knappast att hända. Mycket talar för att JP Morgan Bank skulle vara tvungna att vända hem från Rönnbäck med ogjort ärende om ILO-konventionen någon gång vann laga kraft."

funderar på samma saker

Okej, ett till inlägg idag. Läste precis Josefine Arenius blogg där hon har skrivit om Sverigedemokraterna. Jag känner så igen mig i hennes funderingar, frågor och oro.

"Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.

Texten ovan är direkt klippt från Sverigedemokraternas hemsida, utan redigering. Hur många rätt får du? Hur svensk är du egentligen?

Nu ser det ut som att partiet inte förlorat i kraft efter senaste veckornas skandaler. I skrivande stund är det presskonferens med anledning av senaste incidenten med ickestulen väska. Att läsa artiklar som Björn Söder och andra skriver på partiets hemsida gör det på sätt och viss lättare att förstå att det funkar. Det är en bitvis vänlig retorik som spelar på vårt behov av trygghet och som ställer våra fina pensionärer mot de okända invandrarna. Omman inte sticker hål på ballongen så ser den liksom fin ut.

Det skrämmer mig mer och mer detta. Var är vi vid nästa riksdagsval? Hur ser vårt samhälle ut om tio år? Hur stoppar vi det nu, innan det går för långt?"

i mitt hjärta

Jag längtar så jag nästan går sönder efter mina djur. Alltså. Försök leva utan dom. Visst går det, men det är verkligen inte roligt. Usch. Men nästa helg kommer Nelly och hälsar på, med övriga familjen. Det ska bli så kul. Hon är bäst. Ge mig en hund. Ge mig min hund, och min Tjorven. Fy sjutton. Man ska inte bo i lägenhet. Det är inte för människor. Men alltså, titta på bilderna, kan man annat än att älska gosisarna? Adjö.

tänk först, handla sen

Frågan är vem som borde ha tänkt mest? Erik Almqvist som person, eller Sverige Demokraterna som valde in honom i partistyrelsen? Båda två, enligt mig. Jag har högre krav på politiker än på lekmän, precis som att jag har högre krav på en 18 åring än en 3 åring. Visserligen var det två år sedan. Men. Jag förväntar mig att politiker har någorlunda självbehärskning. Jag förväntar mig att politiker inte försätter sig i situationer där sånt här kan hända. Jag förväntar mig att om du, som politiker, har en jobbig period i livet, har så pass stort omdöme att du inte dricker alkohol och ger dig in i en diskussion med en "rival". Och jag förväntar mig, främst av allt, att du står för vad du säger. "Jag uttryckte mig på ett sätt som kan tolkas som rasistiskt" (Klipp 2). Nej, Erik Almqvist, du uttryckte dig rasistiskt, utan tvekan. Adjö.

Klipp 1: http://www.expressen.se/nyheter/sd-toppens-attack-skit-i-den-lilla-horan/
Klipp 2: http://www.expressen.se/nyheter/erik-almqvist-lamnar-sina-uppdrag-i-sd/

Uppdatering: http://www.expressen.se/nyheter/sdu-fel-av-akesson-att-lata-almqvist-ga/

teknik är bara bra när den fungerar

Min dator har gått sönder och jag ringde Asus Support idag för att kolla om dom kan laga den åt mig. Det verkar som att dom kan det. Men jag blev lite konfunderad över hela lagningsprocessen. Innan dom kommer och hämtar datorn måste man först ringa till Asus, sen få en kod, sen gå in på en hemsida och fylla i ett formulär, sen vänta på ett mail med massa uppgifter, sen ringa igen och boka upphämtning av datorn. Märkte ni nåt knepigt? Jo. Om datorn är trasig, hur sjutton ska jag kunna ta emot ett mail eller fylla i ett formulär på en hemsida? Som tur är har jag fått låna Andrés dator tills vidare. Han är snäll han. Men hade jag inte fått göra det så vette sjutton hur det hade gått. Omständigt värre. Adjö.

mängder av behov jag inte behöver

Ibland blir jag knäpp på världen, och på mig själv inte minst. Har ni tänkt på hur otroligt mycket av allt vi köper som vi faktiskt inte behöver? Alltså. Livet går typ ut på att skapa behov som egentligen inte finns och sedan göra allt i vår makt för att fylla de onödiga begären. Mig skrämmer det lite. Jag skrämmer mig själv. Det går så lätt att köpa och det går inte alls lika lätt att faktiskt tänka. Och då menar jag tänka, på riktigt. Jag blir mörkrädd och önskar att livet handlade lite mindre om mig och mitt och lite mer om oss och vi och varandra och vad vi mår bra av.

Ibland tänker jag att jag ska köpa ett litet hus ute i skogen med bara utedass och kallvatten ur en vattenslang och leva helt ouppkopplad i billiga second hand-kläder och bland loppisfynd. Ta sparken in till byn mitt i vintern och cykeln på sommaren och berätta om Jesus för alla runtomkring mig så att vi tillslut blir ett litet Jesus-kollektiv som bor i min lilla stuga. Samtidigt så vet jag att det inte kommer att bli så. Antagligen kommer jag också att köpa en iphone en dag. Men grejen är att jag inte vill att hela min tillvaro ska hänga upp sig på en enda liten telefon, eller något annat heller för den delen. Vi får hjälpas åt att påminna varandra om vad som egentligen är viktigt i livet. Tack. Adjö.

vissa blir jag imponerade av

Underbara Clara har skrivit ett riktigt vasst och bra blogginlägg om att vara ekonomiskt oberoende. Jag gillar verkligen hennes sätt att resonera och tänker försöka sikta lite likadant i framtiden. Här hittar ni det. Adjö.

sju år och prostituerad

De här berättelserna är något av de hemskaste jag har hört. Det finns många i vår värd som lider och är utsatta på många vis. Mission Good News är en organisation som försöker hjälpa några av de människorna. De har flickhem där de tar hand om prostituerade flickor i Nepal, där de yngsta kan vara runt sju år gamla och ha tagit emot upp mot fyrtio män varje dag. Ge en stund av er tid och se den här filmen. Reflektera gärna över ditt liv i jämförelse med de här flickornas och fundera över vad DU kan göra för att hjälpa.

Det är egentligen bara Jesus. För människor i den här sitsen finns det inget annat. Jag kan ge dom mat, kläder, utbildning och kärlek. Men den enda som kan ge total upprättelse och verkligen läka ALLA sår i de här flickornas liv är Jesus. Se gärna båda filmerna, i slutet av den andra (som bara är länkad) sjunger alla flickor lovsång. Det är bland det starkaste jag har sett. De sjunger av hela hjärtat, för att de är så medvetna om att den enda som kan förändra, och har förändrat, deras liv är Jesus. Vill du ge pengar så går det att göra här. Vilket jag starkt rekommenderar. Jag kan inte vara där, jag kan bara be och ge av det jag har. Hjälpa Mission Good News att kunna ta emot fler flickor och ge dom Jesus så att de kan få ett värdigt liv. Adjö.

Film nr. 2: https://www.dropbox.com/s/7ixtgyh1gz3t7cw/Nepal_mpg.mpg

dagens bästa läsning; fega ledare danar blygsamma kyrkor

Jag tänker inte säga något mer än att Tommy Dalman har slagit huvudet på spiken. Med vartenda ord. Här är länken.

"Fega ledare danar blygsamma kyrkor. Varför är ledarskapen i kyrkans värld generellt så reserverade för innovatörer och entreprenörförmågor? Varför känner sig så många styrelser/ledningsgrupper i våra församlingar hotade av dessa människor? Vad är det för mekanismer vi under årtionden har byggt in i våra kyrkomiljöer som gjort det så pinsamt trångt för dessa personligheter? Svaren är i regel sämre än frågorna. Man skyller ofta på att de är individualister som inte kan samarbeta eller att de är självupptagna eller att de inte förmår att tänka långsiktigt. Detta är ren och skär Gallimatias. Det är ju just dessa karaktärer som genom historien har fått människor att upptäcka synergier mellan varandra, som i sin osjälviskhet har offrat sitt eget och som tack vara detta har byggt stabila församlingar, samfund och företag. Pingströrelsen, ”Missionskyrkan”, EFK, Livets Ord för att nämna några kristna rörelser,  hade inte existerat om det inte hade varit för att förgrundsgestaltarna hade förstått sig på entreprenörskap och företagsamhet.

Visionärerna skall inte ensamma leda ett arbete. Och det är ju ingen som helst risk att så skulle ske i dag. Dessa finns ju inte ens med på kartan i de flesta av ledarskapen i våra kyrkor.  Våra styrelser är idag sammansatta utifrån de förvaltande kriterierna. Vi väljer in människor som är lika varandra. Ingen sticker ut. Ingen är ”originell”. Ingen är obekväm. Ingen hotar de befintliga strukturerna.  ”Det är så skönt med sådana personer, för de bråkar inte.”. Och vi har fått resultaten därefter. Tysta, stillsamma, förutsägbara och minskande församlingar. Att säga: ”vi måste släppa fram entreprenörerna” blir ju ett enda stort teaterstycke när sanningen är att de inte ens är insläppta.

Jag hörde nyss på radion. Man intervjuade Torsten Flinck med tanke på att han är uttagen som en av sommarpratarna i år.  Jag hör Torsten säga: ”Rädsla respekterar jag men feghet är bara för egen vinning.” I min värld är det inte visionärerna som har problem med sin självbild – långt därifrån.  Jag träffar dem regelbundet på mina seminarier. De flesta har gemensamma drag. De visar ofta sin brustenhet, kan gärna berätta om sina misslyckanden och har inga behov av att framstå som världsmästare men de skäms inte över sitt kall, sin målmedvetenhet och sin tro på livet. Vilka är det som genuint har problem med sin självbild? Givetvis de individer och styrelser och ledningsgrupper som känner sig hotade och obekväma med dessa visionärer.

Kära kyrkor och församlingar i Sverige – låt oss göra upp med denna hämmande och självupptagna feghet – släpp in visionärerna!"

nu ska vi prata om pengar

Det är dags att ta snacket med er, pengasnacket. Eller okej, jag ska helt enkelt berätta lite om min ekonomi det senaste året. Man kanske egentligen ska va försiktig med sånt men eftersom detta är en historisk ekonomisk översikt så tänker jag att det inte spelar någon roll. Skolan jag har gått kostar sammanlagt typ trettiotvå tusen, då ingår mat på veckorna, boende och skola, och utöver de trettiotvå tusen har jag betalat New York-vistelsen. Så om vi tänker såhär; 32 plus allra minst 7000 i New York-kostnader blir 39 tusen, plus allt annat livsnödvändigt.

Så hur har jag kunnat betala detta? Jo, jag jobbade i somras och tjänade kanske 12 tusen. Alltså fattas det bara 26 tusen. De livsnödvändiga kostnaderna och lite av de saknade 26 har jag betalat med studiebidraget. Men okej, jag har saknat minst 15 tusen. MINST. Som bara har rullat in. Allt eftersom jag har behövt det. Eftersom pengar är en petitess i periferin. Går man med Gud, den väg han vill att man ska vandra, så spelar ekonomi ingen roll. Han förser dem han sänder. Vilket han har gjort med mig. Jag har bett och kollat kontot lite då och då. Varje gång det har verkat knapert har Gud skickat en slant, genom en församlingsmedlem, en vän eller en släkting. Amen halleluja! Gud är god och större än pengar. Adjö.

när man känner sig liten

Som de flesta av er vet går jag en ettårig bibelskola där det ingår en tre månader lång praktik som jag har gjort i New York. Mina övriga klasskompisar har varit utspridda på alla möjliga platser i världen och i Sverige och nu i dagarna redovisar vi våra praktiker för varandra. Något som verkligen är helt fantastiskt.

Idag redovisade bland andra Ida och Esther som har varit på ett barnhem i Johannesburg i Sydafrika. Det var en fantastiskt redovisning om ett fantastiskt arbete. Door of Hope är ett kristet barnhem där man tar emot barn som ingen vill ha. Allt de berättade och bilderna de visade berörde mig så otroligt mycket och det gör mig så fruktansvärt ont hur barn, som alltid är oskyldiga, alltid är dem som hamnar i kläm. Hur de längtar efter kärlek, något som jag tar för givet. Barn som blir lämnade i soptunnor, i påsar vid vägkanten eller på sjukhuset som nyfödda. Det får mig att känna mig så liten. Jag vill hjälpa till, men känner att jag inte räcker till.

Nu är det såhär att Door of Hope nästan helt finansieras av donationer, vilket ger mig en uppgift. Jag kan inte åka till Sydafrika och jobba och jag kan inte adoptera massa barn. Men jag kan ge. Om jag har tusen kronor jag kan ge hundra till de här barnen och det här arbetet. Så det ska jag göra, och det kan du också göra. Gå in på deras hemsida www.doorofhope.co.za och klicka dig fram till "how can i help" och välj sedan "donations". Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Tack Jesus för alla människor som ger sina liv åt dina minsta, som överallt i världen arbetar med att ge barn en framtid. Adjö.

hysteriska sammanbrott

Jag har aldrig varit såhär nära ett hysteriskt sammanbrott! Vill bara lägga mig på marken och skrika och gråta. Jag somnade halv fyra inatt eftersom det kliar hysteriskt på hela magen, ryggen, låren och armarna. Helt otroligt sanslöst fruktansvärt. Jag brände magen i solen i förrgår, men i övrigt finns ingen förklaring. Bara att det är en plåga. Jag får attacker! Adjö.