Jag tänker inte säga något mer än att Tommy Dalman har slagit huvudet på spiken. Med vartenda ord. Här är länken.
"Fega ledare danar blygsamma kyrkor. Varför är ledarskapen i kyrkans värld generellt så reserverade för innovatörer och entreprenörförmågor? Varför känner sig så många styrelser/ledningsgrupper i våra församlingar hotade av dessa människor? Vad är det för mekanismer vi under årtionden har byggt in i våra kyrkomiljöer som gjort det så pinsamt trångt för dessa personligheter? Svaren är i regel sämre än frågorna. Man skyller ofta på att de är individualister som inte kan samarbeta eller att de är självupptagna eller att de inte förmår att tänka långsiktigt. Detta är ren och skär Gallimatias. Det är ju just dessa karaktärer som genom historien har fått människor att upptäcka synergier mellan varandra, som i sin osjälviskhet har offrat sitt eget och som tack vara detta har byggt stabila församlingar, samfund och företag. Pingströrelsen, ”Missionskyrkan”, EFK, Livets Ord för att nämna några kristna rörelser, hade inte existerat om det inte hade varit för att förgrundsgestaltarna hade förstått sig på entreprenörskap och företagsamhet.
Visionärerna skall inte ensamma leda ett arbete. Och det är ju ingen som helst risk att så skulle ske i dag. Dessa finns ju inte ens med på kartan i de flesta av ledarskapen i våra kyrkor. Våra styrelser är idag sammansatta utifrån de förvaltande kriterierna. Vi väljer in människor som är lika varandra. Ingen sticker ut. Ingen är ”originell”. Ingen är obekväm. Ingen hotar de befintliga strukturerna. ”Det är så skönt med sådana personer, för de bråkar inte.”. Och vi har fått resultaten därefter. Tysta, stillsamma, förutsägbara och minskande församlingar. Att säga: ”vi måste släppa fram entreprenörerna” blir ju ett enda stort teaterstycke när sanningen är att de inte ens är insläppta.
Jag hörde nyss på radion. Man intervjuade Torsten Flinck med tanke på att han är uttagen som en av sommarpratarna i år. Jag hör Torsten säga: ”Rädsla respekterar jag men feghet är bara för egen vinning.” I min värld är det inte visionärerna som har problem med sin självbild – långt därifrån. Jag träffar dem regelbundet på mina seminarier. De flesta har gemensamma drag. De visar ofta sin brustenhet, kan gärna berätta om sina misslyckanden och har inga behov av att framstå som världsmästare men de skäms inte över sitt kall, sin målmedvetenhet och sin tro på livet. Vilka är det som genuint har problem med sin självbild? Givetvis de individer och styrelser och ledningsgrupper som känner sig hotade och obekväma med dessa visionärer.
Kära kyrkor och församlingar i Sverige – låt oss göra upp med denna hämmande och självupptagna feghet – släpp in visionärerna!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar