säg hej till Alfons

Insåg precis att ni ju aldrig fått träffa Affe! I helgen blev han fyra månader, och han är typ gosigast och pussvänligast av alla jag känner. Så nu är lillan storasyster och alla är glada.

där själen kan vila

Jag har vad jag behöver i väskan i bilen
äntligen är jag på väg
till skogen och sjön och stugan intill
och tystnaden som väntar där.
Hit kommer jag åter år efter år
här finns källor som aldrig sinat ut.
Där asfalten slutar och fjällen tar vid
där stannar tiden, en stillhet blir till
som själen kan vila i.
- ur Där stannar tiden av Bengt Johansson

min syster

Nu ska jag berätta om en av mina favoritpersoner i hela världen; min lillasyster.

Hon som delade sitt godis med mig trots att vi fått lika mycket och jag redan ätit upp mitt.

Hon som är snabb på att lära och blir bäst på allt hon tar sig för, vare sig det gäller musik, slöjd, språk eller bergsklättring.

Hon som knappt kan se TV-reklam för att hon får ont i hjärtat av att se barn som lider.

Hon som inte är rädd för att ifrågasätta eller konfrontera för att rättvisa och sanning ska komma fram, eller för att ge någon en riktig fetsmäll för att försvara någon som är svagare.

Hon som kan göra hur galna saker som helst för att få mig att skratta och som kan vara mer irriterande än någon annan jag känner.

Hon som har världens största hjärta, är tuffare och modigare än jag någonsin kommer bli.
Hon som är generös, smart, begåvad och rolig.

Jag är så stolt och välsignad över att få vara hennes storasyster.

några favoritbilder

några favoritpersoner

Jag har ju glömt att berätta att vi har fått två nytillskott till släkten! Jag har haft turen att få umgås med båda två i helgen. Den första är en liten valptjej, en eurasier, som Andrés farbror med familj har skaffat. Hur fin som helst! Men ännu finare, och mycket mer efterlängtad är lilla Wilma. På bilden nio dagar gammal och dotter till Andrés syster. Så otroligt söt, och älskad! Första bilden är på Wilma och morfar David. Välkommen hit lilltjejen och lillvalpen! Adjö.

en favoritperson

En av mina favoritpersoner här i världen är min Ajja, alltså min farfar. Han är bara helt jättebäst, en förebild och en kompis på alla vis. Han är fantastisk på att berätta och med snart 89 års livserfarenhet har han ganska mycket att berätta om också, mycket att lära ut. Dessutom spöar han både mig och André, och säkert dig med, i att dra fingerkrok. Och han gör det utan att ens röra en min! Heja Ajja! Adjö.

om musikalen och att vara same

Bilden är från mitt bröllop då lillasyster hjälper kusinbarnen att kasta på låtsasrenen. 

I onsdags hade den samiska musikalen Stor Nila premiär i Lycksele. Det var eleverna i nian på Finnbacksskolan som spelade den, ett manus av Mikael Niemi, och min lillasyster Linnea var med och sjöng. Jag har tyvärr inte kunnat se musikalen eftersom jag inte hade möjlighet att åka till Lycksele. Men det gör ont i hjärtat, på något sätt, när man hör systern sjunga och jojka (jojken har hon skrivit själv!!) om vad samerna upplevde när svenskarna kom, och tog över. Trots att jag inte var där, trots att det var så längesen, trots att jag själv också är svensk, inte bara same, trots det så känns det i hjärtat. Det värker och det smärtar när jag känner vad de kände som blev tvingade till ett annat liv. När de som var ett med marken, ett med fjällen, blev slitna itu. Sen blir jag stolt, så sjukt stolt över att jag har en sån otroligt fantastisk lillasyster!

”det fanns en tid, då vi var fria. 
vi levde våra liv som verkligt fria…” 

”och marken vi haft en gång, 
blev belagd med förbud…”

”och sen tog dom allt,
ja sen tog dom allt…”

Här kan man lyssna på en del av jojken och en av sångerna:
https://soundcloud.com/malin-sjulsson/r-st-004-m4a

Och här kan man lyssna på en kort intervju som sameradion gjorde med min syster: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5795137

en hyllning till Tjorven

Tjorven blev 13 år. Jag minns första gången vi såg henne. Linnéa var två år och kröp nästan in i kattburen för att få henne att komma ut. Jag tyckte att hon skulle heta Gosan eller Vitnos. Hon blev buren, släpad och fasthållen av Linnéa. Ända sen dess, i december år 2000 har Tjorven, som hon tillslut fick heta, varit så självklar i våra liv. Jag har gråtit på henne, blivit väckt av henne och pratat med henne. Hon har suttit på tangentbordet eller läxorna. Hon har varit borta i veckor. Hon har kommit tillbaka. Hon har känt tre hundar. Hon har varit i fjällen och i södern. Hon var så himla speciell. Världens socialaste och finaste katt. En sån självklar del av hemma, av livet. Nu finns hon inte mer. Hon blev tagen av en kungsörn. Jag vet att hon var en katt. Men inte vilken katt som helst. Hon var en familjemedlem. Jag är så himla ledsen. Jag trodde nog aldrig att det skulle hända. Men nu har det hänt och jag hatar det. Hejdå Tjorven. Du är min favorit.

en favoritblogg

Om ni kikar i menyn längst upp på bloggen hittar ni en flik som heter ”Elinas favoritbloggar”. Vissa av er kanske redan har tittat lite där, och i så fall fått smaka lite på några av mina allra bästa bloggar. Sånna jag läser mer eller mindre regelbundet, men utan undantag blir alldeles glad i hjärtat av. Nu har jag lagt till en ny blogg på den listan, en som kommer att bli en ”10-times-a-day”, en jag kommer att kolla varje gång jag öppnar en webbläsare. Var jag än är. Den heter With Lovely och är en helt perfekt och pastellig och full med allt sånt som man behöver varje dag. Enkela pyssel. Vackra saker. Perfekta kakor. Fina klänningar. Och massor av pastell, socker och fina foton. Jag har nog bara stött på två-tre stycken så perfekta bloggar i mitt liv. Ska dela med mig av dom andra en annan gång. Men i alla fall, håll till godo, och ett tips är att kolla i arkivet, man dör. (Bilderna tillhör With Lovely) Adjö.

golden-drömmen

Just nu längtar jag så hemskt mycket efter en hund i mitt liv. Det har jag gjort länge, och tänkt att det går över, att jag klarar mig. Men jag tror bestämt inte att jag gör det, klarar mig alltså. Jag behöver en hund. Titta bara vilken dröm-dag jag hade i somras! Hemma i ett soligt Idbäcken tillsammans med vår egen Nelly, den vita, och två helfina golden-killar. Man blir ju helt lyckligt bara av att titta på dom! Åh. Adjö.

tillbakablick; bröllopsresa

Kände bara att jag måste visa lite bilder från Bränna, bästa platsen, dit vi åkte några dagar efter bröllopet för att vila upp oss ordentligt. Ja. Ord räcker inte när det kommer till att beskriva hur fint vi hade det och hur otroligt fantastiskt bästa Bränna är. Drömmen alltså. Adjö.