när jag dör

Den senaste tiden har jag tänkt och funderat väldigt mycket på vad som är viktigt. Flera gånger varje dag har bilden av 86-åriga Elina dykt upp på näthinnan. Gamla tant-Elina som sitter och funderar över sitt liv och allt hon upplevt. Vad tänker hon på? Vad säger hon om livet hon levt?Eller den andra bilden som jag levt med under några veckor; Elina i himlen med Jesus. Första mötet. Vad säger han? Vad säger jag?

Jag tror att den främsta anledningen till att jag tänkt så mycket på detta är för att jag vid årsskiftet läste en bok som heter ”Himlen finns på riktigt” och parallellt med den läste ur Uppenbarelseboken i bibeln i min dagliga bibelläsning. Som ni hör på namnet så handlar ”Himlen finns på riktigt” väldigt mycket om himlen, precis som Uppenbarelseboken också gör, och jag bara älskar att läsa och fundera. Hur kommer det att bli?

Därför har jag under de senaste veckorna levt med ett lite längre perspektiv än normalt. Istället för att bara tänka denna veckan ut, eller på sin höjd fram till sommaren, har jag levt med evigheten i sikte. Med slutet av det här livet i tanken. Det har fått mig att tänka. Vad vill jag? Vad är viktigt? Vad värdesätter jag? I slutet. När allt tar slut och evigheten börjar. Vad önskar jag då att jag gjort av mitt liv?

Inte lätta tankar och frågor, som jag, trots att det är svårt och kanske ibland upplevs oviktigt just nu, är väldigt tacksam över att jag har bearbetat. För vet ni vad jag har kommit fram till?

När 86-åriga tant-Elina ser tillbaka på sitt liv önskar jag att hon ska känna frid över att alltid, i livets alla stunder, tillsammans med André valt och alltid prioriterat Jesus. För när jag står där i himlen kommer jag att strunta i var jag har bott eller hur mycket pengar jag tjänat, jag kommer till och med att strunta i vad jag pluggat eller hur stort hus vi har haft. När jag står där i himlen framför min pappa Jesus kommer det enda som är värt något vara tiden och livet jag levt med Honom. När jag står där finns det bara en sak jag önskar att Han ska säga. ”Älskade Elina, jag är så stolt över dig, över att du har följt mig och valt mig – genom hela ditt liv. Väl gjort, du trogne och gode tjänare.”

Ögonen tåras och hjärtat värker när jag tänker på det. Så vill jag leva och så ska jag leva. De här tankarna har fått mig och André att ta vår tro ännu mer på allvar. Speciellt gällande hur vi spenderar vår tid. Och vi, framför allt jag, har börjar tänka annorlunda när det gäller framtiden och vad vi värdesätter. (Det speglas bland annat i mitt förra inlägg där jag skriver om vad jag vill med år 2015.) Tänk du med, det är viktigt.

att tjäna dig

Att tjäna Dig är min vilja.
Att få höra Din röst min bön.
Att vittna om Dig mitt uppdrag.
Att få möta Dig blir min lön.

Jesus det liv jag äger, ger jag nu åt Dig.
Det är ändå så lite, mot vad Du gjort för mig.

nytt år och nya löften

Jag är inte alls så mycket för nyårslöften, det brukar ändå alltid sluta med att man misslyckas och får tillbringa resten av året med att känna sig lite deppig över alla oavklarade mål. Men jag blev lite peppad när jag läste Charlottes blogg och såg hennes utmaningar som hon hade hämtat från en lista gjord av Hillsongs lovsångsteam (den finns här). Så jag tog helt enkelt och valde ett gäng utmaningar, eller saker, från den listan som jag skulle vilja göra under 2015. Vissa har jag dock gjort om lite för att passa mig.

1. Läsa bibeln en stund varje dag. Helst minst två kapitel, men jag tillåter mig själv att vara lite flexibel gällande mängden. Detta ska jag banne mig göra, för jag bara älskar bibeln! Jag längtar efter att lära mig mer om min älskade Jesus.

2. Skriva en gång i veckan. Vare sig det handlar om att blogga, skriva dagbok, låtar eller något annat så vill jag försöka göra det till en vana att skriva en stund varje vecka för att inte glömma bort hur mycket jag tycker om det.

3. Ta mer risker. Jag är en otroligt trygg person, är inte så förtjust i nya saker utan trivs bäst hemma, i mina vanor. Men jag vill se tillbaka på mitt liv och säga ”oh vilket tryggt och bra liv jag levt” utan jag vill leva för Gud. Vart han än leder.

4. Spela oftare. Under 2015 önskar jag bli tryggare i att leda lovsång, både på gitarr och på piano (!), samtidigt som jag längtar efter nya sätt att umgås med Gud, och därför vill jag lovsjunga mera hemma.

5. Lyssna mer och prata mindre. Både lyssna mera på musik, men också ha öppnare öron och mindre mun i mötet med människor. För att låta andra ta mera plats.

6. Lära mig mer. Jag skulle verkligen vilja ta både sång-, piano- och gitarrlektioner under detta året. Jag längtar efter att lära mig mer! Men inte bara när det gäller musiken utan också hitta andra personer med mer livserfarenhet som jag kan ta rygg på.

7. Vara generös. Jag vill vara generös både med mina pengar och min tid. Att alltid tänka in utrymme att ge åt andra av mitt överflöd.

8. Skippa mobilen. Detta är borde egentligen stå högst upp. Jag behöver verkligen lära mig att inte hålla så hårt i telefonen. Den tar så mycket tid!

9. Skriva dagbok. Detta är lite mer önsketänk än ett tydligt mål. Jag har verkligen en romantiserad bild av att skriva dagbok och köper ofta fina anteckningsböcker bara för att några dagar senare låta dem ligga på hyllan och samla damm resten av året.

10. BE! Först och främst, och mest utav allt, ska 2015 få präglas av bön. Jag ska be mer, ta mer tid med Gud, men också be mer tillsammans med André och med andra i min omgivning! Jesus gör ditt verk i mig under 2015!

det här med Svenska kyrkan och allt

Valet av ny ärkebiskop idag. Massor av debatter och artiklar och intervjuer och allt. Jag tänkte länka och kommentera två riktigt talande artiklar på ämnet. Den ena är en ledare ur Kyrkans Tidning, SvK:s egen, med rubriken ”Kristus på väg ut i marginalen?”  och den andra är en intervju som Världen Idag har gjort med Eva Hamberg, den har titeln ”Tungt avhopp från Svenska Kyrkan”.

Vi börjar med en kommentar på den senare av de två. Är det inte något talande att ett sådant tungt namn inom SvK säger såhär om SvK och den sekularisering som pågår: ”Det stora problemet är att man inte längre ser Jesus som kyrkans herre. Man verkar skämmas för Jesus och har förpassat honom ut i marginalen. Det här har inte börjat nu utan har varit tydligt länge. Jag har ofta tagit upp det som ett stort problem, en kyrka utan Jesus i centrum kan inte fortsätta vara en kristen kyrka.” Att en person som under så lång tid varit både medlem och arbetat inom SvK väljer att lämna, delvis på grund av att Jesus inte får vara med. För att Kristus är förpassad ut i marginalerna. I en kristen kyrka.

Vad ska man säga? Bär man namnet Kristus, kallar man sig Kristen. Måste man kunna stå för Honom som allting handlar om. Annars kan man, som Barbro Matzols från SvK:s egen tidning skriver, ”ta ner skylten och stänga butiken”. Jesus borde vara den Kristna kyrkans allt. Utan honom kan vi lika gärna lägga ner. På riktigt. För då är ingenting av det vi kristna sysslar med något värt.

Jag är född in i Svenska Kyrkan och har aldrig gått ur, eftersom jag tycker att det är otroligt viktigt att vi kristna uppmuntrar och stöttar varandra. Att vi som Guds familj kan stå för och visa på enighet. Men att Svenska Kyrkans nya ärkebiskop inte kan svara på om Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed, det blev droppen för mig. Det kan jag inte sympatisera med. Jag står fortfarande för enighet, och för att uppmuntra och stötta varandra. Men jag måste också markera, och det gör jag genom att gå ur. En kyrka som kallar sig Kristen men som tummar på Kristus? Nej tack.

Avslutningsvis ett citat från den första av artiklarna jag länkade. Den från SvK:s egen tidning. ”Kyrkan finns ju på grund av Jesus Kristus och ingen annan. Därför tillhör också kyrkan Kristus. Tror inte kyrkans företrädare att det förhåller sig på det sättet längre, kanske vi ska ta ner skylten och stänga butiken? Det vore ärligare än att få människor att tvivla på att den ärkebiskop som ska leda kyrkan in i framtiden verkligen ser Kristus som sin kärna och stjärna.”

PS. Här kommer en till riktigt bra kommentar på ämnet. HEJA SKYTTE! http://www.dagen.se/kronikor/ledarkronika/goran-skytte-forsonligt-och-oforsonligt/ 

det gamla är förbi, något nytt har kommit

Jaha. Då var det dags igen. Solen lyser, så jag satsade på t-shirt idag. Vilket var ett dumt beslut, trots den blå himlen som fortfarande ser lite somrig ut är det sådär lagomt kallt och blåsigt. Luften är hög och klar, hösten är på gång. Lite vemodigt. Min sommar har varit fantastisk, men väldigt flängig och fullproppad. Vilket gör att det nästan känns skönt att få komma in i rutinerna igen så jag hinner vila upp mig. Än fast jag kommer att sakna värmen.

Nu har jag förresten jobbat som ungdomsledare i ett år. Som jag har sett fram emot och längtat efter den här hösten! Längtat efter känslan av att allt inte är nytt, längtat efter att få börja om med lite mer stadig puls, lite mer koll på läget. Gud är så häftig, och jag är så full av förväntan på vad jag kommer få vara med om den här hösten. Jag längtar efter att se människor förvandlas, skakas om, vakna upp och förstå vem det är allting handlar om.

Tack Jesus, för att jag får vara med på ett hörn. För att jag, trots att jag misslyckas, trots att jag inte kan så mycket, trots att jag är vimsig och ofta missar poängen, får vara med Dig, får bli använd av Dig. Jag älskar Dig Jesus, Du är min favorit. Nu kör vi!

det här med att gifta sig

Det här med bröllop. Himlars kul det ska bli alltså! Idag är det "bara" femtiotre dagar kvar. Känns som en evighet, men jag vet att tiden kommer att försvinna i ett nafs. Pang, så är det dags. Hoppas jag i alla fall.

Jag vet inte hur det är mer er, om ni är vana vid att folk gifter sig eller så. Du kanske kommer skaka på huvudet när du läser vad jag skriver och tänka "så enkelt är det inte". Men jag ska i alla fall berätta hur jag ser på hela giftasgrejen.

Såhär. När jag gifter mig stänger jag ALLA bakdörrar, alla fönster och nödutgångar. Jag har ställt in min hjärna på evighets-mode, jag ska vara med André jämt. Alla dagar. Varje dag. För evigt. Bra dagar. Dåliga dagar. När vi är tjocka. När vi är smala. När vi är pensionärer. När vi har småbarn. När vi  måste jobba i massor. När vi är på semester. När vi är trötta och arga och har lågt blodsocker. När vi är solskensglada och pigga och utvilade. I alla väder. Alla dagar.

Det betyder inte att jag kommer att tycka att han är fantastisk jämt (det tycker jag för sjutton inte nu heller). Jag kommer nog bli ganska less ibland, kanske till och med ofta, under perioder. Men grejen är ju att kärlek till stor del är ett viljebeslut. Man måste kanske tycka om varandra på något sätt (och det gör jag, André är min favoritperson i världen), men i längden kan man inte bygga ett äktenskap och ett liv, eller på om man är kär eller inte. För ingen är kär varje dag. Så funkar det inte. Och det är dom dagarna, eller åren, när man inte är kär längre som man får komma ihåg vad man lovade när man gifte sig och kämpa gärnet för det löftet. Alla dagar.

Sen gäller det att sluta leta. Stänga av sökfunktionen. Om jag ville skulle jag säkert kunna leta och så småningom kanske hitta någon som verkar bättre än André. Som kanske är snyggare eller har ett bättre jobb. Men när jag gifter mig tänker jag lägga av med letandet. Jag har hittat min man. Han har fel och brister, men jag tänker för sjutton vara med honom ändå.

Efter tjusjunde juli är det jag och André. Vi har bestämt oss för varandra. Då spelar det ingen roll om han blir gnällig och får kulmage, eller om jag är kär varje dag. Det viktiga är att vi har ingått ett förbund med varandra, ett evigt sådant, vi har lovat varandra, för livet.

Alla dagar blir inte lätta, men alla dagar är det han och jag, OCH GUD! Tack Jesus för det, för att Du kan ge oss kärlek till varandra, eller respekt, eller tillit, eller glädje. Vad som än behövs får vi stå på vårt löfte till varandra, och Ditt löfte till oss. Att Du omsluter oss på alla sidor och håller oss, vårt liv, och vår relation och vårt kommande äktenskap, i Din hand. Tack pappa Gud, Du är bäst. Amen.

Sådärja, det var min inställning till bröllop. Du kanske skrattar ännu mer nu och tänker "vänta bara så ska du få se hur lätt det är". Jag väntar, och längtar, och tror att jag kommer få ett fantastiskt liv! Adjö. 

hungrig efter mer

Jag sitter på kontoret, vid skrivbordet, och längtar efter mer. Tårarna rinner, ungefär som om det rinner över på insidan. Som när man fyller vatten i ett glas, inte häftigt och snabbt, utan spolar sakta, vattennivån höjs och tillslut rinner det helt enkelt över. Så känns det. Samtidigt som jag vill ha mer.

Förstår du? Jag vill ha mer och mer och mer och mer. Mer av kärleken, mer av min älskade Jesus. Det är Han som fyller på mitt glas, mitt inre, som gör att det rinner över, inte häftigt och snabbt, utan lungt och stilla, tills jag en dag bara slås av att jag MÅSTE GÖRA NÅGOT! Det rinner över, det liksom flödar kärlek, samtidigt som det måste ut på något sätt. Innan jag spricker. Spricker av Jesu kärlek och omsorg och varsamhet mot mig, mitt i allt. Det måste ut. Jag måste få ge vidare. Jag längtar efter att ge vidare.

Sån kärlek som flödar över i mitt inre finns inte överallt, den finns bara på ett ställe, den är så värdefull, det kan inte bara rinna över och försvinna ut i ingenting. Den måste vidare. Måste till andra. Så att du också förstår. Så att du också känner samma. Att du bara vill gråta, av tacksamhet, och överflöd av kärlek, gråta till din Jesus. 

den man älskar vill man ge allt

Eller hur? Visst är det så, att om man älskar någon, vill man göra allt för att den personen ska må bra? Man blir glad när den man älskar mår bra, och gläds över den andres glädje. Min fästman André brukar köpa en bit Geisha till mig ibland när han kommer och hälsar på. En jätteliten, och egentligen obetydlig sak, men som gör mig så glad. Han har omsorg om mig.

Hur mycket mer omsorg har du inte Gud om mig? Jag tror att Jesus dog på korset för att bygga en bro mellan mig och Gud, så vi kan vara nära varandra. Om Han älskar mig så mycket att Han dog för mig, borde han då inte glädjas åt min glädje? Det betyder att Han, för att Han älskar mig, gör allt för att jag ska må bra. Inte klara mig med nöd och näppe, Han vill att jag ska ha ALLT jag behöver och mer därtill. Tänk vilken tur! Vilken Gud! Som har sån omsorg om mig att Han ger mig världens finaste lägenhet, mer än jag förväntade mig och bad om. Som ger mig världens bästa jobb, inte ett bra jobb, utan världens bästa. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag är så glad och tacksam att få dela livet med en Jesus som har sån omsorg om mig och som ger mig nya saker att glädjas över varje dag. TACK!

"Vad hans hjärta önskar ger du honom, 
vad hans läppar begär vägrar du honom inte.
Ty du möter honom med rika välsignelser, 
du sätter en krona av rent guld på hans huvud.
Han bad om liv och du gav honom det, 
ett långt liv alltid och för evigt."
- Ps 21:3-5

värsta bästa veckan

Just för tillfället är jag på Götabro, där jag gick bibelskola förra året. Vilken plats på jorden, vilken fin vecka. Ung Ledare, heter denna veckan. Vi är massa ungdomsledare från olika kyrkor i Sverige, och massa teamare, som träffas, tar hand om varandra, pratar, får undervisning och umgås med Gud. Läkedom för hjärtat. Kan det bli bättre? Knappast.

Men det blir det, för imorgon åker jag till Johanna. På lördag åker vi till Lovisa. Mina favoriter, vilken glädje. Jag kommer återvända till Övik efter denna veckan så mycket mer hel, med mer energi, bättre fokus, rätt perspektiv och massa mer ork och kraft. Tacksamhet. Adjö.

hope

What we need is hope
Hope that can heal our land
Hope in the Father’s love
Found in the Savior’s hands
What we need is hope
God, shed your grace on us
In you alone we trust

Hope for America – Big Tent Revival

den där tomheten som aldrig försvinner

Birro, han har gjort det igen. Eller Gud har gjort det igen, med Birros hjälp. Gud försöker berätta något för dig. Han försöker få dig att förstå att det inte behöver vara sådär svart! Att den lilla aningen du känner, nånstans djupt inne, det är Gud. Att den där tomheten du brottas med, längtan efter mer, det är det Gud-formade hålet i ditt hjärta och liv där han borde och vill och är skapt för att vara. Våga lyssna.

Här hittar du krönikan i original, men jag klistrar in den också, för dig som helt enkelt inte tänker klicka vidare, och jag hoppas att du låter Gud trösta dig. För det vill han. 

"När livet tjuter som ett överfallslarm söker jag dig.

När de svarta tunga, kyrklockorna i underjorden får marken jag går på att skälva, då söker jag dig.

När allting är grått, gråare än grått, då söker jag dig. När jag står med handen runt en flaska sprit, söker jag dig. När jag försöker ta mig ut januari månads gråa kättingar, då längtar jag efter dig.

Till din nåd, din tillgivenhet, din tröst.

När barnen gråter för att mamma och pappa bråkar finns det en liten pojke, inte större än en fingerborg, som löper febrilt i mitt inre för att täcka över alla sår som står och blöder. Då lyssnar jag efter dig.

Varsamt, i takt, stilla.

Som en midsommardagsmorgon, innan dimman lättat, innan klirret från städandet, innan lommens tjut över nejden, när det bara är jag och det daggvåta gräset, då längtar jag efter dig.

När jag slås till marken av ett rasande mörker så hemskt att jag inte kan förstå det, letar jag efter dig bakom stängda ögonlock. När drömmarna kärvar, när januari flyter ihop till en enda blaskig sörja, när livet inte når upp till en enda plusgrad, tänker jag på dig.

När jag sitter ensam på ett tåg och ser de bruna åkrarna tänker jag på dig. När jag läser om morden, förstörelsen, ledan hos människor, tänder jag ett litet hopp och tänker på dig.

Jag söker dig när du inte vill bli funnen.

När jag till slut kommer till den punkt när ingenting bär längre, när mitt hjärta kallnat, när mitt huvud stöter fram sjuka tankar, då ber jag till dig. Jag gör det eftersom jag inte har något annat val. Jag gör det eftersom du finns, du vill bli funnen, bara man vågar fråga efter dig.

När varje dag känns som både ett slut och en oövervinnerlig start, då ber jag till dig. När jag gömmer mig i ruset är det dig jag saknar. När jag gång på gång försöker fokusera mitt hjärtas blick framåt, åt rätt håll, ber jag dig om hjälp med det.

Och du hjälper mig med allt detta.

När människor önskar livet ur mig syresätter jag mitt blod med mikroskopiska änglar. När det gör ont i själen skickas de pyttesmå ambulanserna ut. De små vårdarna, inte högre än en avbruten tändsticka, blir stående längs vägen. När jag ber till dig så hinner de fram.

När förstörelsen hotar att svepa med sig mig och alla jag älskar i den svartaste av floder minns jag att du är trofast och värdig, också när jag inte känner det så.

När jag sitter i en av dina kyrkor, vilken som helst, vacker, pyntad, kärv och sträng, alla former går lika bra, då vågar jag äntligen gråta.

Ärlighet. Öppenhet. Tydlighet. Hela tiden. Aldrig låta ironin eller cynismen segra. Aldrig låta hemligheterna vinna mark. När allting tjuter svart och sorgset, och du faktiskt tror att du är ensam i den här världen, minns då alltid att det är lögn. Du är aldrig ensam. Vi sitter i våra små kuber av värme och ljus, så nära, ändå mil ifrån varandra. Om jag hade dig att tala med, och du hade mig att tala med, skulle vi överleva. Nu hotas vi i grunden och i vår ensamhet i stället.

Men då, precis då, kommer viskningen, som när några församlade samtidigt byter sida i Bibeln, precis så där varsamt, mjukt rör sig fjärilen när den slår med sina vingar. Där har du Gud.

När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.

Tröst finns, precis när vi står på tröskeln eller räcket. När skymningen faller hårt och när det känns som om mina tårar aldrig ska ta slut, då tänker jag på dig.

Jag är förlåten och kärleken vann."

tidernas bästa låt

ej någon värdighet, ej någon egen kraft.
blott hemmagjord rättfärdighet är allt jag själv har haft.

ej någon karaktär, jag har att lita på.
jag vet dock att min Jesus kär, han hjälper mig ändå.

ej några egna gärningar jag har att komma med.
jag har nog gjort ansträngningar men alltid trillat ner.

ej någon mänsklig visdom kan förmedla frälsningskraft,
och religiösa anlag har jag aldrig nånsin haft.

ja, jag är ett nådehjon som lever här i tron
jag lever på nåd, jag lever i tron ja, jag är ett nådehjon

jag har ej något jordiskt guld, det får du kalla ditt
men hela himlen har jag full av det som kallas mitt

jag är en hjälplös syndare, eländig och så svag
men Jesus min förmyndare mig hjälper dag för dag

snart kommer enligt bibelns ord, vår Jesus frälsaren
då rycks jag med av bara nåd, till själva himmelen

till sist jag ger er alla här ett gott och nyttigt råd:
det säkrast alla gånger är att leva på Guds nåd

Nådehjon - Carl (Calle) Öst

birro har gjort det igen

"För de anhöriga lär det inte spela någon roll. För dem är nog Gud död. Men Gud dör inte för att vi slutar tro på honom. Gud finns och leder oss rätt, också när vi lever i en sådan bottenlös sorg att golvet under oss rasar, när himlen ovanför oss skummar sig till natt mitt på dagen och när allt som återstår är ett skrik rakt ut i en grym värld, då, kanske främst då, är Gud nära."

Lär gärna hela krönikan: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-det-finns-ondska-i-varlden-det-finns-manniskor-som-garna-tjanar-d/. 

sveriges viktigaste människa?

Josefine har gjort det igen. Skrivit om något bra. Hon kallar ungdomsledare för Sveriges viktigaste människor och hon ska starta en bloggserie om just ungdomsledare. Känns spännande att läsa den. Jag är ju själv en såndär, som åker till en ny stad, en ny församling, ett nytt sammanhang och försöker knåda in lite Jesus i ett gäng tonåringar. Jag som knappt börjat betala mina egna räkningar, att jag ska försöka leda någon annan. Det är spännande. Jag länkar två inlägg på Josefines blogg om ungdomsledare. Läs gärna, om du vill veta lite om mitt jobb, och för att det är viktigt. Ungdomsledarna är viktiga. Stötta oss. Adjö.

Här skriver Josefine själv: http://josefinearenius.se/2012/12/sveriges-viktigaste-manniskor/
Här skriver Pelle Lindvall: http://josefinearenius.se/2012/12/har-du-nansin-kanslan-av-att-ha-blivit-lurad/

sånt man blir styrkt av

http://www.varldenidag.se/nyhet/2012/11/29/Sandra-genomskadade-new-age/

en formande gemenskap

I skrivande stund sitter jag på tåget påväg från Stockholm tillbaka hem till Övik efter att ha varit på EFK's medarbetardagar i New Life i Stockholm. Det har varit dagar med riktigt relevant och utmanande undervisning. Roland Spjut har pratat om hur vi får en formande gemenskap där vi bland annat rört vid att vi kanske måste sluta skilja på privat och offentligt börja dela livet med varandra. Det har varit riktigt bra lovsång av Jenny som också är "A treehouse wait" (har två EP's på spotify som jag rekommenderar starkt!). Gud har påmint mig om massa saker och jag är otroligt glad att jag åkte. Har också fått träffa massa nya fina människor och haft den stora förmånen att umgås med massa olika pastorer och ungdomsledare. Det är alltid lika lärorikt att träffa andra som jobbar med samma sak som en själv, och pastorer är ju verkligen ett släkte för sig. Superbra dagar. Tack Jesus och EFK. Adjö. 

PS. För den som vill veta lite mer om vad vi höll på med så har Dagen skrivit en artikel som ni hittar här.

ja jag vet, min befriare lever!

"Jesus lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: 
'Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.
Saliga är ni som hungrar, ni skall bli mättade.
Saliga är ni som nu gråter, ni skall skratta" - Luk 6:20-21

Jag älskar min Jesus. Han är verkligen befriaren. Åh vad jag önskar att alla ville ge honom en chans. Jag tror att alla människor har ett Gudsformat hål i sitt hjärta som inte går att fylla med nåt annat än Honom. Och att Gud har miljarder av hål i sitt hjärta efter alla som inte känner honom än. Han har ett Elinaformat hål som bara kan fyllas med just MIG, han har ett Rebeckaformat hål som bara kan fyllas med Rebecka, ett hål för Mohammed, ett för Emma, ett för Lars, ett för Siv och ett för alla andra också. Om du bara visste hur mycket Gud saknar dig och längtar efter dig. Om du bara visste. Adjö.

två stora bönesvar

Idag tänkte jag dela med mig av två saker som jag har fått vara med om den senaste tiden. Det första handlar om min lägenhet. En söndageftermiddag för några veckor sedan satt jag hemma hos André och kände mig så otroligt trött på att inte ha någonstans att bo. Jag nästan grät och var beredd att ta vilken lägenhet, till vilket pris som helst bara för att ha nånstans att bo. På kvällen var vi ett gäng som bad, och jag berättade om min oro och vi bad om en lägenhet till rätt pris och med bra läge. Under hela måndagen och tisdagen försökte jag få tag i en man som hade en jättedyr lägenhet som jag helt desperat ville ha, men jag fick inte tag i honom. Han hade sagt att jag skulle ringa i början av den veckan men helt plötsligt var det helt omöjligt att få kontakt med människan! Jag provade allt, ringde, mailade, smsade och lämnade röstmeddelanden utan någon respons. 

På onsdagkvällen, alldeles innan jag skulle börja en samling med ungdomarna, kom min arbetskamrat Karin och berättade att hon visste om en lägenhet jag kunde få titta på följande dag. Så blev det också, på torsdagen åkte gick vi, tillsammans med en man i församlingen och tittade på världens minsta lägenhet. På fredagen funderade jag. På lördagen ringde jag och sa att jag ville ha lägenheten och på söndag eftermiddag, nästan exakt på timmen en vecka efter att vi hade samlats och bett, hade jag nyckeln i handen och på måndagen flyttade jag in. Detta är inte slumpen. Det är en Gud som alltid är god, som leder och alltid vet bäst. Tack Jesus. 

Bönesvar nummer två fick jag uppleva igår kväll. Eller egentligen var det inte jag utan en av ungdomarna jag jobbar med. Vi skulle samlas ett gäng och be och sjunga lovsång till Gud. Trots att vi bara blev en handfull så blev det en fantastisk kväll där en kille som hade axeln ur led blev helad under bön. Vi bad alltså, i kraften av namnet Jesus, att han skulle bli frisk. Vilket han blev. Halleluja! Vår Gud är mäktig, vår Gud är större än någon annan! Adjö.

det är min tur nu

I torsdags var jag och tittade på en lägenhet. I lördags bestämde jag mig. I söndags skrev jag kontrakt och fick nyckeln i handen. I söndags kväll åkte jag till Rusksele för att hämta flyttlasset. I måndags bar det av till Övik och lägenheten med alla saker. Idag, tisdag, är jag halvt inflyttad och har inte riktigt hunnit med i svängarna. Jag kan bara säga tack till Jesus. Som vanligt så fixar Du allt jag behöver i precis rätt tid. Du är min klippa, min hjälp i nöden, väl beprövad. Jag älskar dig. Adjö.

sju år och prostituerad

De här berättelserna är något av de hemskaste jag har hört. Det finns många i vår värd som lider och är utsatta på många vis. Mission Good News är en organisation som försöker hjälpa några av de människorna. De har flickhem där de tar hand om prostituerade flickor i Nepal, där de yngsta kan vara runt sju år gamla och ha tagit emot upp mot fyrtio män varje dag. Ge en stund av er tid och se den här filmen. Reflektera gärna över ditt liv i jämförelse med de här flickornas och fundera över vad DU kan göra för att hjälpa.

Det är egentligen bara Jesus. För människor i den här sitsen finns det inget annat. Jag kan ge dom mat, kläder, utbildning och kärlek. Men den enda som kan ge total upprättelse och verkligen läka ALLA sår i de här flickornas liv är Jesus. Se gärna båda filmerna, i slutet av den andra (som bara är länkad) sjunger alla flickor lovsång. Det är bland det starkaste jag har sett. De sjunger av hela hjärtat, för att de är så medvetna om att den enda som kan förändra, och har förändrat, deras liv är Jesus. Vill du ge pengar så går det att göra här. Vilket jag starkt rekommenderar. Jag kan inte vara där, jag kan bara be och ge av det jag har. Hjälpa Mission Good News att kunna ta emot fler flickor och ge dom Jesus så att de kan få ett värdigt liv. Adjö.

Film nr. 2: https://www.dropbox.com/s/7ixtgyh1gz3t7cw/Nepal_mpg.mpg