så blir världen en bättre plats

Här kommer en länk till en krönika av Alf B. Svensson där han skriver om att vi behöver lära våra barn att det finns både rättigheter och skyldigheter. Att barn som under uppväxten varit alltings centrum och fått allt de pekat på blir odrägliga vuxna. Vi behöver tänka mer på vad vi kan göra för andra, och inte bara på vad andra kan göra för oss. Som vanligt slår han huvudet på spiken, detta behöver vi. 

livet har återvänt

Det slår mig varje vår, varje maj och juni. Hur livet plötsligt återvänder och hur mörkt och grått det faktiskt varit. Och nu är det grönt igen. Det pirrar i hela kroppen när man får cykla på regnvåt asfalt i solen, häggen blommar och det luktar sommar i hela luften. Samtidigt så vet jag så väl att om ungefär en månad så njuter jag inte lika fullt längre. Då har jag blivit van och börjat ta för givet. Sen kommer augusti och september och man undrar vad som hände. Innan det blir maj igen. 

vardagsrikedom

Vet ni, jag lever ett rikt liv. Jag bor i en stor lägenhet med många fina saker och det finns alltid pengar både till det nödvändiga och till nöje. Men framförallt är jag rik på människor. Jag har en fantastisk man och två omsorgsfulla familjer, men inte nog med det. Jag har så många andra människor i mitt liv, nämligen vänner. Vänner över hela Sverige, med olika personligheter och åsikter, olika livssituationer och intressen, och med olika bakgrund och etnicitet. Det är just det, olikheterna, som är rikedomen. Att få ta del av så många olika människors tankar, erfarenheter och klokheter. De får mig att skratta och de får mig att tänka, och tillsammans slipar vi oss mot varandra så att vi aldrig stannar i vår resa mot att förstå lite mer av världen och oss själva. Det är rikedom att få dela livet med er och jag ser fram emot alla nya bekantskaper som väntar framöver.

vinterkylan och klarheten

Det är kallt i Övik idag. Någon sa artonminusgrader och en annan sa elva. Jag vet inte säkert, men träden är vita och krispiga och ljuset flödar (för ovanlighetens skull) in genom fönstren. Eller det gjorde i alla fall det, tidigare idag, nu är det mörkt ute. Vi har Ekumenisk Bönevecka vilket innebär att från och med igår är det lunchbön och kvällsmöte varje dag – med en stor finalgudstjänst på söndag. (Då jag faktiskt råkar vara en av tre som ska predika tillsammans, så kom och lyssna om du har möjlighet!) I alla fall, idag var lunchbönen i Sörlidens församlingsgård och Svenska Kyrkan höll i trådarna. Det var en väldigt enkel och mässa med nattvard och jag slogs av hur fantastiskt det är att mitt i allt det kalla och ljusa, under så enkla former, få dela min älskade Jesus med så många olika människor. Traditioner och kulturer, ålder och uttrycksätt, ingenting spelar liksom någon roll. Vi fick bara vara tillsammans i stillhet – inför Gud. När jag sedan kom ut slog kylan, klarheten, krispigheten och ljuset till och jag fick bara förundras i hjärtat över hur fantastiskt livet är.

Bilderna är från tidigare i vinter, i december tror jag, när vi var uppe hos mina föräldrar. De första riktiga vinterdagarna jag fick känna på. Adjö.

när jag dör

Den senaste tiden har jag tänkt och funderat väldigt mycket på vad som är viktigt. Flera gånger varje dag har bilden av 86-åriga Elina dykt upp på näthinnan. Gamla tant-Elina som sitter och funderar över sitt liv och allt hon upplevt. Vad tänker hon på? Vad säger hon om livet hon levt?Eller den andra bilden som jag levt med under några veckor; Elina i himlen med Jesus. Första mötet. Vad säger han? Vad säger jag?

Jag tror att den främsta anledningen till att jag tänkt så mycket på detta är för att jag vid årsskiftet läste en bok som heter ”Himlen finns på riktigt” och parallellt med den läste ur Uppenbarelseboken i bibeln i min dagliga bibelläsning. Som ni hör på namnet så handlar ”Himlen finns på riktigt” väldigt mycket om himlen, precis som Uppenbarelseboken också gör, och jag bara älskar att läsa och fundera. Hur kommer det att bli?

Därför har jag under de senaste veckorna levt med ett lite längre perspektiv än normalt. Istället för att bara tänka denna veckan ut, eller på sin höjd fram till sommaren, har jag levt med evigheten i sikte. Med slutet av det här livet i tanken. Det har fått mig att tänka. Vad vill jag? Vad är viktigt? Vad värdesätter jag? I slutet. När allt tar slut och evigheten börjar. Vad önskar jag då att jag gjort av mitt liv?

Inte lätta tankar och frågor, som jag, trots att det är svårt och kanske ibland upplevs oviktigt just nu, är väldigt tacksam över att jag har bearbetat. För vet ni vad jag har kommit fram till?

När 86-åriga tant-Elina ser tillbaka på sitt liv önskar jag att hon ska känna frid över att alltid, i livets alla stunder, tillsammans med André valt och alltid prioriterat Jesus. För när jag står där i himlen kommer jag att strunta i var jag har bott eller hur mycket pengar jag tjänat, jag kommer till och med att strunta i vad jag pluggat eller hur stort hus vi har haft. När jag står där i himlen framför min pappa Jesus kommer det enda som är värt något vara tiden och livet jag levt med Honom. När jag står där finns det bara en sak jag önskar att Han ska säga. ”Älskade Elina, jag är så stolt över dig, över att du har följt mig och valt mig – genom hela ditt liv. Väl gjort, du trogne och gode tjänare.”

Ögonen tåras och hjärtat värker när jag tänker på det. Så vill jag leva och så ska jag leva. De här tankarna har fått mig och André att ta vår tro ännu mer på allvar. Speciellt gällande hur vi spenderar vår tid. Och vi, framför allt jag, har börjar tänka annorlunda när det gäller framtiden och vad vi värdesätter. (Det speglas bland annat i mitt förra inlägg där jag skriver om vad jag vill med år 2015.) Tänk du med, det är viktigt.

saker vi aldrig kommer säga i himlen

Gott nytt år! Och förhoppningsvis gott nytt-bloggår. Som ni märker uppdaterar jag inte så flitigt här på bloggen, men jag hoppas på att det ska bli ändring framöver. Tänkte börja med att tipsa alla er som gillar kyrk-humor om en superbra sida med väldigt roliga (och otroligt tänkvärda) bilder. Som den här tillexempel, som visserligen kanske inte är så rolig, utan mest bara tänkvärd.

en sån där dag

Idag är det första november och jag skulle inget hellre än att ligga i sängen hela dagen. Äta och titta på serier, det bästa med att ha TV:n i sovrummet. Jag vet inte om det är mörkret som gör att man får så lite energi den är årstiden, eller att det är så grått och trist ute. I vilket fall är det bara att kliva upp ändå, göra allt som måste göras och hålla ut en månad till, sen är det dags för julmys. Då kanske lite av den forna orken återvänder. Adjö

i mitt Sverige

Dagen efter val, och det är med blandade känslor jag ser på mitt land. Vårt land – Sverige. Jag citerar UnderbaraClara när hon skriver om vad hon ser, och jag håller henne i mycket.

”Jag äcklas av alla försök att tala till min plånbok när det enda jag hungrar efter är någon som berättar om ett annat slags samhälle. Ett annat slags Sverige än det vi lever i nu. För i mitt Sverige är evig tillväxt inte norm, där är överkonsumtion inte något som premieras. Där begränsar istället för uppmuntrar politikerna miljöförstöring. I mitt Sverige är åtta timmars arbetsdag undantag istället för regel. I mitt Sverige utförsäkrar vi inte svårt sjuka. Och viktigast av allt: I mitt Sverige utestänger vi inte människor som flyr från krig och nöd. Världens fattigaste länder tar emot 80 procent av alla flyktingar. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi borde göra mer än vad vi gör idag. Att vi inte redan gör det är en skam. Som kristen är det också det som starkast drabbar mig: Hur vi misshandlar den jord som vi borde skydda. Och hur är de fattigaste i världen drabbas hårdast av det. Och när de sedan drabbas och flyr för sitt liv – då stänger vi gränserna.”

Därför är det dags nu vänner! Dags att gå ut och göra skillnad – för ett varmare Sverige. Dags att kavla upp ärmarna och arbeta aktivt för att skapa det land vi vill leva i, det land vi vill lämna efter oss till våra barn. Ett land där människan värderas högre än pengar, där omsorg om varandra och vår jord är det som levs. Vi gör det tillsammans – jag tror att vi kan. Inte med hat och att vända ryggen till, utan genom att stå sida vid sida, genom gemenskap, genom att lyssna och agera, genom att leva allt vi önskar och pratar. Nu är det dags. Nu bygger vi Sverige!

maktlöshet och glädje

Ikväll har jag träffat en man, som spelar på gatan varje dag för att försörja sin familj. De förlorade sitt hus i Rumänien i översvämning, och bor för det mesta i en bil här i stan, för att citera honom själv ”Romania is bad for my family”.

Jag såg honom, och hans familj, när jag var på väg hem från tåget och gick först bara förbi. Men när jag kände igen hans äldre dotter (jag har tänkt på henne sedan jag såg henne här om dagen) upplevde jag att Jesus sa åt mig att vända och gå tillbaka till dem. Jag gjorde det.

Men den där känslan, känslan av maktlöshet och glädje. Glädje över ett fint samtal, över att förhoppningsvis fått betyda något för någon och över att ha gjort rätt. Men också maktlöshet. Över hans två döttrar. Över familjens situation. Över att de inte är de enda. Över att jag inte vet vad jag ska göra nu.

Detta är ett blogginlägg för att be er, som kanske är lite visare än mig, om hjälp. Är det någon som har ett förslag på hur jag kan göra något mer för den här familjen, så tar jag tacksamt emot det. Adjö.

trött på pengar

Alltså. Det finns en sak jag är så SANSLÖST trött på. Att jag bara vill gå hem och dra täcket över huvudet. Pengar. De senaste veckorna har jag av olika anledningar, om och om igen, blivit påmind om hur otroligt viktigt pengar är i vårt samhälle. Jag har funderat över alla tiggare som sitter på våra gator, funderat över Sverigedemokraterna och invandring, funderat över sjuka och arbetslösa, förskollärare och äldreboenden. Och när jag funderat över allt detta så har jag landat i ett och samma, tragiska, svar; pengar. Pengar är ett sånt problem! Ingenting får kosta, ingen får kosta. Allt handlar, alltid om att JAG ska få så mycket pengar som möjligt ner i min ficka så att jag kan köpa ännu en iPhone eller en dyr designerstol, eller en resa, för den delen. Sen har vi ju den FÖRDÖMDA samhällsekonomin. Som styr allt. Alltid pengar. Aldrig människor.

Jag ska tala om en sak för dig. Om samhällsekonomin är tipp topp, medan vi till exempel aldrig har skrivit ut så mycket antidepressiva till ungdomar som vi gör nu, är det verkligen så himla tipp topp då? Om samhällsekonomin mår sådär finemang och min fina bil också, medan förskollärare går på knäna för att orka ta hand om våra barn? Är det verkligen så himla finemang då? NEJ. Blir mitt självklara svar. ÅH. Åh om vi bara lyfte vår blick och såg att alla människor, tiggare, äldre, flyktingar, barn, sjuka och arbetslösa, att alla dom har precis samma känslor, drömmar, samma längtan, som du och jag. Som råkar vara friska och få lön varje månad, som råkar vara födda i ett land med fred. För sjutton! Jag har ingen större rätt än någon annan att ha ett bra liv, bara för att jag råkar vara född i Sverige.

Så lyft blicken Sverige. Eller kanske sänk den? Så att du kan se alla människor som sliter och lider och som faktiskt inte bryr sig om samhällsekonomi eller mobiltelefoner. Som bara längtar efter att ha ett bra liv, i ett land där det är fred, precis som du och jag faktiskt har. Låt de här människorna, tiggarna på gatan, låt de röra vid ditt hjärta. Det gör ont, men det är friskt, jag lovar! Det är friskt att känna med andra, friskt att smärtas när andra smärtar. Jättefriskt, till och med. Mycket friskare än att titta bort, stänga ute och inte låtsats se.

Och snälla du, kom ihåg att det finns bra mycket viktigare saker än pengar. Mycket viktigare saker än att tjäna bra, ha ett stort hus med den senaste inredningen. Saker som kallas människor. Människor. Är. Viktigare. Än. Pengar. ALLA MÄNNISKOR. (oavsett etnicitet, samhällsstatus, märke på köksstolen eller yrke).

Vill du läsa lite sånt som jag har läst, på de här ämnena? Kolla in länkarna.

Om invandring: http://vardagsrasismen.wordpress.com/2014/05/13/sverige-kan-inte-ta-emot-alla-flyktingar/

Om tiggare: http://cantica.blogg.se/2014/may/sorry-jag-har-inga-kontanter-pa-mig.html

Om förskollärare: http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article18873819.ab

Om arbetslinjen: http://urplay.se/Produkter/180676-De-obekvama-Underbara-Clara

tips: de obekväma

Tänkte tipsa om ett intressant TV-program! De obekväma, där Clara Lidström, även känd som bloggaren UnderbaraClara, medverkar och snackar om konsumtion och arbete. Så intressant med någon som säger ”köp mindre, hoppa av karusellen” och ”jobba kortare dagar” istället för tvärt om. Som alla andra. Så bra tankar och jag tror verkligen att vi och världen skulle må så mycket bättre om vi började tänka mera som Clara pratar om i programmet. Ungefär såhär; ”Vi kan inte ha ett samhälle med ökad konsumtion. Det går inte i en klimataspekt. Vi måste börja tänka tvärt om. Hur lite kan vi jobba för att klara oss? Hur små resurser kan vi leva på? Istället för att bara va nyttiga idioter i ett sjukt system.” Och inte bara ur klimatsynvinkeln. Utan jag tror framför allt att vi skulle må mycket bättre. Mindre press och mer livskvalité, på riktigt.

Klicka på länken för att kolla in programmet: http://urplay.se/Produkter/180676-De-obekvama-Underbara-Clara

om musikalen och att vara same

Bilden är från mitt bröllop då lillasyster hjälper kusinbarnen att kasta på låtsasrenen. 

I onsdags hade den samiska musikalen Stor Nila premiär i Lycksele. Det var eleverna i nian på Finnbacksskolan som spelade den, ett manus av Mikael Niemi, och min lillasyster Linnea var med och sjöng. Jag har tyvärr inte kunnat se musikalen eftersom jag inte hade möjlighet att åka till Lycksele. Men det gör ont i hjärtat, på något sätt, när man hör systern sjunga och jojka (jojken har hon skrivit själv!!) om vad samerna upplevde när svenskarna kom, och tog över. Trots att jag inte var där, trots att det var så längesen, trots att jag själv också är svensk, inte bara same, trots det så känns det i hjärtat. Det värker och det smärtar när jag känner vad de kände som blev tvingade till ett annat liv. När de som var ett med marken, ett med fjällen, blev slitna itu. Sen blir jag stolt, så sjukt stolt över att jag har en sån otroligt fantastisk lillasyster!

”det fanns en tid, då vi var fria. 
vi levde våra liv som verkligt fria…” 

”och marken vi haft en gång, 
blev belagd med förbud…”

”och sen tog dom allt,
ja sen tog dom allt…”

Här kan man lyssna på en del av jojken och en av sångerna:
https://soundcloud.com/malin-sjulsson/r-st-004-m4a

Och här kan man lyssna på en kort intervju som sameradion gjorde med min syster: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=5795137

nytt år och nya löften

Jag är inte alls så mycket för nyårslöften, det brukar ändå alltid sluta med att man misslyckas och får tillbringa resten av året med att känna sig lite deppig över alla oavklarade mål. Men jag blev lite peppad när jag läste Charlottes blogg och såg hennes utmaningar som hon hade hämtat från en lista gjord av Hillsongs lovsångsteam (den finns här). Så jag tog helt enkelt och valde ett gäng utmaningar, eller saker, från den listan som jag skulle vilja göra under 2015. Vissa har jag dock gjort om lite för att passa mig.

1. Läsa bibeln en stund varje dag. Helst minst två kapitel, men jag tillåter mig själv att vara lite flexibel gällande mängden. Detta ska jag banne mig göra, för jag bara älskar bibeln! Jag längtar efter att lära mig mer om min älskade Jesus.

2. Skriva en gång i veckan. Vare sig det handlar om att blogga, skriva dagbok, låtar eller något annat så vill jag försöka göra det till en vana att skriva en stund varje vecka för att inte glömma bort hur mycket jag tycker om det.

3. Ta mer risker. Jag är en otroligt trygg person, är inte så förtjust i nya saker utan trivs bäst hemma, i mina vanor. Men jag vill se tillbaka på mitt liv och säga ”oh vilket tryggt och bra liv jag levt” utan jag vill leva för Gud. Vart han än leder.

4. Spela oftare. Under 2015 önskar jag bli tryggare i att leda lovsång, både på gitarr och på piano (!), samtidigt som jag längtar efter nya sätt att umgås med Gud, och därför vill jag lovsjunga mera hemma.

5. Lyssna mer och prata mindre. Både lyssna mera på musik, men också ha öppnare öron och mindre mun i mötet med människor. För att låta andra ta mera plats.

6. Lära mig mer. Jag skulle verkligen vilja ta både sång-, piano- och gitarrlektioner under detta året. Jag längtar efter att lära mig mer! Men inte bara när det gäller musiken utan också hitta andra personer med mer livserfarenhet som jag kan ta rygg på.

7. Vara generös. Jag vill vara generös både med mina pengar och min tid. Att alltid tänka in utrymme att ge åt andra av mitt överflöd.

8. Skippa mobilen. Detta är borde egentligen stå högst upp. Jag behöver verkligen lära mig att inte hålla så hårt i telefonen. Den tar så mycket tid!

9. Skriva dagbok. Detta är lite mer önsketänk än ett tydligt mål. Jag har verkligen en romantiserad bild av att skriva dagbok och köper ofta fina anteckningsböcker bara för att några dagar senare låta dem ligga på hyllan och samla damm resten av året.

10. BE! Först och främst, och mest utav allt, ska 2015 få präglas av bön. Jag ska be mer, ta mer tid med Gud, men också be mer tillsammans med André och med andra i min omgivning! Jesus gör ditt verk i mig under 2015!

lite julstämning

Det är speciellt, det här med att flytta hemifrån och gifta sig och på något vis börja på en ny familj. Än fast man har sin gamla kvar. Det märks speciellt såhär runt jul. För mig är julen full av traditioner, nästan bara traditioner. Med den tomten på den platsen och hemmahuset i Idbäcken och julgranen i hörnet och samma julpynt och allt. Ni vet vad jag menar. Men nu, nu ska vi, jag och André alltså, börja skapa våra egna traditioner och skaffa en egen plats för julgranen. Det är kul! Samtidigt som man inte riktigt har så värst mycket julkänsla. Som tur är kan man åka hem en sväng, till storfamiljen och hunden i Idbäcken, eller till svärmor och svärfar i Ullånger där det är lite mer juligt än i lägenheten. Adjö.

det här med att gifta sig

Det här med bröllop. Himlars kul det ska bli alltså! Idag är det "bara" femtiotre dagar kvar. Känns som en evighet, men jag vet att tiden kommer att försvinna i ett nafs. Pang, så är det dags. Hoppas jag i alla fall.

Jag vet inte hur det är mer er, om ni är vana vid att folk gifter sig eller så. Du kanske kommer skaka på huvudet när du läser vad jag skriver och tänka "så enkelt är det inte". Men jag ska i alla fall berätta hur jag ser på hela giftasgrejen.

Såhär. När jag gifter mig stänger jag ALLA bakdörrar, alla fönster och nödutgångar. Jag har ställt in min hjärna på evighets-mode, jag ska vara med André jämt. Alla dagar. Varje dag. För evigt. Bra dagar. Dåliga dagar. När vi är tjocka. När vi är smala. När vi är pensionärer. När vi har småbarn. När vi  måste jobba i massor. När vi är på semester. När vi är trötta och arga och har lågt blodsocker. När vi är solskensglada och pigga och utvilade. I alla väder. Alla dagar.

Det betyder inte att jag kommer att tycka att han är fantastisk jämt (det tycker jag för sjutton inte nu heller). Jag kommer nog bli ganska less ibland, kanske till och med ofta, under perioder. Men grejen är ju att kärlek till stor del är ett viljebeslut. Man måste kanske tycka om varandra på något sätt (och det gör jag, André är min favoritperson i världen), men i längden kan man inte bygga ett äktenskap och ett liv, eller på om man är kär eller inte. För ingen är kär varje dag. Så funkar det inte. Och det är dom dagarna, eller åren, när man inte är kär längre som man får komma ihåg vad man lovade när man gifte sig och kämpa gärnet för det löftet. Alla dagar.

Sen gäller det att sluta leta. Stänga av sökfunktionen. Om jag ville skulle jag säkert kunna leta och så småningom kanske hitta någon som verkar bättre än André. Som kanske är snyggare eller har ett bättre jobb. Men när jag gifter mig tänker jag lägga av med letandet. Jag har hittat min man. Han har fel och brister, men jag tänker för sjutton vara med honom ändå.

Efter tjusjunde juli är det jag och André. Vi har bestämt oss för varandra. Då spelar det ingen roll om han blir gnällig och får kulmage, eller om jag är kär varje dag. Det viktiga är att vi har ingått ett förbund med varandra, ett evigt sådant, vi har lovat varandra, för livet.

Alla dagar blir inte lätta, men alla dagar är det han och jag, OCH GUD! Tack Jesus för det, för att Du kan ge oss kärlek till varandra, eller respekt, eller tillit, eller glädje. Vad som än behövs får vi stå på vårt löfte till varandra, och Ditt löfte till oss. Att Du omsluter oss på alla sidor och håller oss, vårt liv, och vår relation och vårt kommande äktenskap, i Din hand. Tack pappa Gud, Du är bäst. Amen.

Sådärja, det var min inställning till bröllop. Du kanske skrattar ännu mer nu och tänker "vänta bara så ska du få se hur lätt det är". Jag väntar, och längtar, och tror att jag kommer få ett fantastiskt liv! Adjö. 

hungrig efter mer

Jag sitter på kontoret, vid skrivbordet, och längtar efter mer. Tårarna rinner, ungefär som om det rinner över på insidan. Som när man fyller vatten i ett glas, inte häftigt och snabbt, utan spolar sakta, vattennivån höjs och tillslut rinner det helt enkelt över. Så känns det. Samtidigt som jag vill ha mer.

Förstår du? Jag vill ha mer och mer och mer och mer. Mer av kärleken, mer av min älskade Jesus. Det är Han som fyller på mitt glas, mitt inre, som gör att det rinner över, inte häftigt och snabbt, utan lungt och stilla, tills jag en dag bara slås av att jag MÅSTE GÖRA NÅGOT! Det rinner över, det liksom flödar kärlek, samtidigt som det måste ut på något sätt. Innan jag spricker. Spricker av Jesu kärlek och omsorg och varsamhet mot mig, mitt i allt. Det måste ut. Jag måste få ge vidare. Jag längtar efter att ge vidare.

Sån kärlek som flödar över i mitt inre finns inte överallt, den finns bara på ett ställe, den är så värdefull, det kan inte bara rinna över och försvinna ut i ingenting. Den måste vidare. Måste till andra. Så att du också förstår. Så att du också känner samma. Att du bara vill gråta, av tacksamhet, och överflöd av kärlek, gråta till din Jesus. 

det där med vuxenpoäng

OBS! Bilden är inte mina svar utan Niotillfem's, när hon var 16 år. 

Jag läste ett blogginlägg som fick mig att vilja ta reda på hur många vuxenpoäng jag har. Så jag googlade mig fram till http://www.vuxenpoang.se/vuxenformular.asp och fyllde i deras frågeformulär. Resultatet blev tretton vuxenpoäng för min del, vet dock inte om det är bra eller dåligt. Och vad är förresten bra, många VP eller lite VP? Det är frågan. Småintressant var det i alla fall. Adjö.

den där tragiska egoismen

Läste en bra, riktigt bra till och med, krönika av Ulf Sundkvist i Dagen. Länkar hela här, men skriver med ett utdrag.

"Vi frågar inte efter mening. Vi frågar ”What’s in it for me?”. Tjänar vi på att jobba, jobbar vi. Tjänar vi på att betala skatt, då kanske vi fortsätter betala skatt. I mina cyniska stunder tänker jag att också kärleken har blivit en vara, att vi älskar bara om vi tjänar på att älska.

Vi frågar inte heller efter det bästa för laget, vi frågar efter det bästa för jaget. Inte bara pengarna har fått oss i sitt grepp, det har också egoismen fått. Låt oss säga som det är. Egenintresset drar runt hela vår ekonomi. Ett intresse, som har sin källa i något så unket som egoismen. Och med egot och mammon i förarsätet är vi illa ute. Det är inte bara ett sluttande plan, det är en brant utförsbacke. Se upp i backen, här kommer vi!"

den man älskar vill man ge allt

Eller hur? Visst är det så, att om man älskar någon, vill man göra allt för att den personen ska må bra? Man blir glad när den man älskar mår bra, och gläds över den andres glädje. Min fästman André brukar köpa en bit Geisha till mig ibland när han kommer och hälsar på. En jätteliten, och egentligen obetydlig sak, men som gör mig så glad. Han har omsorg om mig.

Hur mycket mer omsorg har du inte Gud om mig? Jag tror att Jesus dog på korset för att bygga en bro mellan mig och Gud, så vi kan vara nära varandra. Om Han älskar mig så mycket att Han dog för mig, borde han då inte glädjas åt min glädje? Det betyder att Han, för att Han älskar mig, gör allt för att jag ska må bra. Inte klara mig med nöd och näppe, Han vill att jag ska ha ALLT jag behöver och mer därtill. Tänk vilken tur! Vilken Gud! Som har sån omsorg om mig att Han ger mig världens finaste lägenhet, mer än jag förväntade mig och bad om. Som ger mig världens bästa jobb, inte ett bra jobb, utan världens bästa. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Jag är så glad och tacksam att få dela livet med en Jesus som har sån omsorg om mig och som ger mig nya saker att glädjas över varje dag. TACK!

"Vad hans hjärta önskar ger du honom, 
vad hans läppar begär vägrar du honom inte.
Ty du möter honom med rika välsignelser, 
du sätter en krona av rent guld på hans huvud.
Han bad om liv och du gav honom det, 
ett långt liv alltid och för evigt."
- Ps 21:3-5

den där tomheten som aldrig försvinner

Birro, han har gjort det igen. Eller Gud har gjort det igen, med Birros hjälp. Gud försöker berätta något för dig. Han försöker få dig att förstå att det inte behöver vara sådär svart! Att den lilla aningen du känner, nånstans djupt inne, det är Gud. Att den där tomheten du brottas med, längtan efter mer, det är det Gud-formade hålet i ditt hjärta och liv där han borde och vill och är skapt för att vara. Våga lyssna.

Här hittar du krönikan i original, men jag klistrar in den också, för dig som helt enkelt inte tänker klicka vidare, och jag hoppas att du låter Gud trösta dig. För det vill han. 

"När livet tjuter som ett överfallslarm söker jag dig.

När de svarta tunga, kyrklockorna i underjorden får marken jag går på att skälva, då söker jag dig.

När allting är grått, gråare än grått, då söker jag dig. När jag står med handen runt en flaska sprit, söker jag dig. När jag försöker ta mig ut januari månads gråa kättingar, då längtar jag efter dig.

Till din nåd, din tillgivenhet, din tröst.

När barnen gråter för att mamma och pappa bråkar finns det en liten pojke, inte större än en fingerborg, som löper febrilt i mitt inre för att täcka över alla sår som står och blöder. Då lyssnar jag efter dig.

Varsamt, i takt, stilla.

Som en midsommardagsmorgon, innan dimman lättat, innan klirret från städandet, innan lommens tjut över nejden, när det bara är jag och det daggvåta gräset, då längtar jag efter dig.

När jag slås till marken av ett rasande mörker så hemskt att jag inte kan förstå det, letar jag efter dig bakom stängda ögonlock. När drömmarna kärvar, när januari flyter ihop till en enda blaskig sörja, när livet inte når upp till en enda plusgrad, tänker jag på dig.

När jag sitter ensam på ett tåg och ser de bruna åkrarna tänker jag på dig. När jag läser om morden, förstörelsen, ledan hos människor, tänder jag ett litet hopp och tänker på dig.

Jag söker dig när du inte vill bli funnen.

När jag till slut kommer till den punkt när ingenting bär längre, när mitt hjärta kallnat, när mitt huvud stöter fram sjuka tankar, då ber jag till dig. Jag gör det eftersom jag inte har något annat val. Jag gör det eftersom du finns, du vill bli funnen, bara man vågar fråga efter dig.

När varje dag känns som både ett slut och en oövervinnerlig start, då ber jag till dig. När jag gömmer mig i ruset är det dig jag saknar. När jag gång på gång försöker fokusera mitt hjärtas blick framåt, åt rätt håll, ber jag dig om hjälp med det.

Och du hjälper mig med allt detta.

När människor önskar livet ur mig syresätter jag mitt blod med mikroskopiska änglar. När det gör ont i själen skickas de pyttesmå ambulanserna ut. De små vårdarna, inte högre än en avbruten tändsticka, blir stående längs vägen. När jag ber till dig så hinner de fram.

När förstörelsen hotar att svepa med sig mig och alla jag älskar i den svartaste av floder minns jag att du är trofast och värdig, också när jag inte känner det så.

När jag sitter i en av dina kyrkor, vilken som helst, vacker, pyntad, kärv och sträng, alla former går lika bra, då vågar jag äntligen gråta.

Ärlighet. Öppenhet. Tydlighet. Hela tiden. Aldrig låta ironin eller cynismen segra. Aldrig låta hemligheterna vinna mark. När allting tjuter svart och sorgset, och du faktiskt tror att du är ensam i den här världen, minns då alltid att det är lögn. Du är aldrig ensam. Vi sitter i våra små kuber av värme och ljus, så nära, ändå mil ifrån varandra. Om jag hade dig att tala med, och du hade mig att tala med, skulle vi överleva. Nu hotas vi i grunden och i vår ensamhet i stället.

Men då, precis då, kommer viskningen, som när några församlade samtidigt byter sida i Bibeln, precis så där varsamt, mjukt rör sig fjärilen när den slår med sina vingar. Där har du Gud.

När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.

Tröst finns, precis när vi står på tröskeln eller räcket. När skymningen faller hårt och när det känns som om mina tårar aldrig ska ta slut, då tänker jag på dig.

Jag är förlåten och kärleken vann."