Det här med bröllop. Himlars kul det ska bli alltså! Idag är det "bara" femtiotre dagar kvar. Känns som en evighet, men jag vet att tiden kommer att försvinna i ett nafs. Pang, så är det dags. Hoppas jag i alla fall.
Jag vet inte hur det är mer er, om ni är vana vid att folk gifter sig eller så. Du kanske kommer skaka på huvudet när du läser vad jag skriver och tänka "så enkelt är det inte". Men jag ska i alla fall berätta hur jag ser på hela giftasgrejen.
Såhär. När jag gifter mig stänger jag ALLA bakdörrar, alla fönster och nödutgångar. Jag har ställt in min hjärna på evighets-mode, jag ska vara med André jämt. Alla dagar. Varje dag. För evigt. Bra dagar. Dåliga dagar. När vi är tjocka. När vi är smala. När vi är pensionärer. När vi har småbarn. När vi måste jobba i massor. När vi är på semester. När vi är trötta och arga och har lågt blodsocker. När vi är solskensglada och pigga och utvilade. I alla väder. Alla dagar.
Det betyder inte att jag kommer att tycka att han är fantastisk jämt (det tycker jag för sjutton inte nu heller). Jag kommer nog bli ganska less ibland, kanske till och med ofta, under perioder. Men grejen är ju att kärlek till stor del är ett viljebeslut. Man måste kanske tycka om varandra på något sätt (och det gör jag, André är min favoritperson i världen), men i längden kan man inte bygga ett äktenskap och ett liv, eller på om man är kär eller inte. För ingen är kär varje dag. Så funkar det inte. Och det är dom dagarna, eller åren, när man inte är kär längre som man får komma ihåg vad man lovade när man gifte sig och kämpa gärnet för det löftet. Alla dagar.
Sen gäller det att sluta leta. Stänga av sökfunktionen. Om jag ville skulle jag säkert kunna leta och så småningom kanske hitta någon som verkar bättre än André. Som kanske är snyggare eller har ett bättre jobb. Men när jag gifter mig tänker jag lägga av med letandet. Jag har hittat min man. Han har fel och brister, men jag tänker för sjutton vara med honom ändå.
Efter tjusjunde juli är det jag och André. Vi har bestämt oss för varandra. Då spelar det ingen roll om han blir gnällig och får kulmage, eller om jag är kär varje dag. Det viktiga är att vi har ingått ett förbund med varandra, ett evigt sådant, vi har lovat varandra, för livet.
Alla dagar blir inte lätta, men alla dagar är det han och jag, OCH GUD! Tack Jesus för det, för att Du kan ge oss kärlek till varandra, eller respekt, eller tillit, eller glädje. Vad som än behövs får vi stå på vårt löfte till varandra, och Ditt löfte till oss. Att Du omsluter oss på alla sidor och håller oss, vårt liv, och vår relation och vårt kommande äktenskap, i Din hand. Tack pappa Gud, Du är bäst. Amen.
Sådärja, det var min inställning till bröllop. Du kanske skrattar ännu mer nu och tänker "vänta bara så ska du få se hur lätt det är". Jag väntar, och längtar, och tror att jag kommer få ett fantastiskt liv! Adjö.
Jag vet inte hur det är mer er, om ni är vana vid att folk gifter sig eller så. Du kanske kommer skaka på huvudet när du läser vad jag skriver och tänka "så enkelt är det inte". Men jag ska i alla fall berätta hur jag ser på hela giftasgrejen.
Såhär. När jag gifter mig stänger jag ALLA bakdörrar, alla fönster och nödutgångar. Jag har ställt in min hjärna på evighets-mode, jag ska vara med André jämt. Alla dagar. Varje dag. För evigt. Bra dagar. Dåliga dagar. När vi är tjocka. När vi är smala. När vi är pensionärer. När vi har småbarn. När vi måste jobba i massor. När vi är på semester. När vi är trötta och arga och har lågt blodsocker. När vi är solskensglada och pigga och utvilade. I alla väder. Alla dagar.
Det betyder inte att jag kommer att tycka att han är fantastisk jämt (det tycker jag för sjutton inte nu heller). Jag kommer nog bli ganska less ibland, kanske till och med ofta, under perioder. Men grejen är ju att kärlek till stor del är ett viljebeslut. Man måste kanske tycka om varandra på något sätt (och det gör jag, André är min favoritperson i världen), men i längden kan man inte bygga ett äktenskap och ett liv, eller på om man är kär eller inte. För ingen är kär varje dag. Så funkar det inte. Och det är dom dagarna, eller åren, när man inte är kär längre som man får komma ihåg vad man lovade när man gifte sig och kämpa gärnet för det löftet. Alla dagar.
Sen gäller det att sluta leta. Stänga av sökfunktionen. Om jag ville skulle jag säkert kunna leta och så småningom kanske hitta någon som verkar bättre än André. Som kanske är snyggare eller har ett bättre jobb. Men när jag gifter mig tänker jag lägga av med letandet. Jag har hittat min man. Han har fel och brister, men jag tänker för sjutton vara med honom ändå.
Efter tjusjunde juli är det jag och André. Vi har bestämt oss för varandra. Då spelar det ingen roll om han blir gnällig och får kulmage, eller om jag är kär varje dag. Det viktiga är att vi har ingått ett förbund med varandra, ett evigt sådant, vi har lovat varandra, för livet.
Alla dagar blir inte lätta, men alla dagar är det han och jag, OCH GUD! Tack Jesus för det, för att Du kan ge oss kärlek till varandra, eller respekt, eller tillit, eller glädje. Vad som än behövs får vi stå på vårt löfte till varandra, och Ditt löfte till oss. Att Du omsluter oss på alla sidor och håller oss, vårt liv, och vår relation och vårt kommande äktenskap, i Din hand. Tack pappa Gud, Du är bäst. Amen.
Sådärja, det var min inställning till bröllop. Du kanske skrattar ännu mer nu och tänker "vänta bara så ska du få se hur lätt det är". Jag väntar, och längtar, och tror att jag kommer få ett fantastiskt liv! Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar