den där tomheten som aldrig försvinner

Birro, han har gjort det igen. Eller Gud har gjort det igen, med Birros hjälp. Gud försöker berätta något för dig. Han försöker få dig att förstå att det inte behöver vara sådär svart! Att den lilla aningen du känner, nånstans djupt inne, det är Gud. Att den där tomheten du brottas med, längtan efter mer, det är det Gud-formade hålet i ditt hjärta och liv där han borde och vill och är skapt för att vara. Våga lyssna.

Här hittar du krönikan i original, men jag klistrar in den också, för dig som helt enkelt inte tänker klicka vidare, och jag hoppas att du låter Gud trösta dig. För det vill han. 

"När livet tjuter som ett överfallslarm söker jag dig.

När de svarta tunga, kyrklockorna i underjorden får marken jag går på att skälva, då söker jag dig.

När allting är grått, gråare än grått, då söker jag dig. När jag står med handen runt en flaska sprit, söker jag dig. När jag försöker ta mig ut januari månads gråa kättingar, då längtar jag efter dig.

Till din nåd, din tillgivenhet, din tröst.

När barnen gråter för att mamma och pappa bråkar finns det en liten pojke, inte större än en fingerborg, som löper febrilt i mitt inre för att täcka över alla sår som står och blöder. Då lyssnar jag efter dig.

Varsamt, i takt, stilla.

Som en midsommardagsmorgon, innan dimman lättat, innan klirret från städandet, innan lommens tjut över nejden, när det bara är jag och det daggvåta gräset, då längtar jag efter dig.

När jag slås till marken av ett rasande mörker så hemskt att jag inte kan förstå det, letar jag efter dig bakom stängda ögonlock. När drömmarna kärvar, när januari flyter ihop till en enda blaskig sörja, när livet inte når upp till en enda plusgrad, tänker jag på dig.

När jag sitter ensam på ett tåg och ser de bruna åkrarna tänker jag på dig. När jag läser om morden, förstörelsen, ledan hos människor, tänder jag ett litet hopp och tänker på dig.

Jag söker dig när du inte vill bli funnen.

När jag till slut kommer till den punkt när ingenting bär längre, när mitt hjärta kallnat, när mitt huvud stöter fram sjuka tankar, då ber jag till dig. Jag gör det eftersom jag inte har något annat val. Jag gör det eftersom du finns, du vill bli funnen, bara man vågar fråga efter dig.

När varje dag känns som både ett slut och en oövervinnerlig start, då ber jag till dig. När jag gömmer mig i ruset är det dig jag saknar. När jag gång på gång försöker fokusera mitt hjärtas blick framåt, åt rätt håll, ber jag dig om hjälp med det.

Och du hjälper mig med allt detta.

När människor önskar livet ur mig syresätter jag mitt blod med mikroskopiska änglar. När det gör ont i själen skickas de pyttesmå ambulanserna ut. De små vårdarna, inte högre än en avbruten tändsticka, blir stående längs vägen. När jag ber till dig så hinner de fram.

När förstörelsen hotar att svepa med sig mig och alla jag älskar i den svartaste av floder minns jag att du är trofast och värdig, också när jag inte känner det så.

När jag sitter i en av dina kyrkor, vilken som helst, vacker, pyntad, kärv och sträng, alla former går lika bra, då vågar jag äntligen gråta.

Ärlighet. Öppenhet. Tydlighet. Hela tiden. Aldrig låta ironin eller cynismen segra. Aldrig låta hemligheterna vinna mark. När allting tjuter svart och sorgset, och du faktiskt tror att du är ensam i den här världen, minns då alltid att det är lögn. Du är aldrig ensam. Vi sitter i våra små kuber av värme och ljus, så nära, ändå mil ifrån varandra. Om jag hade dig att tala med, och du hade mig att tala med, skulle vi överleva. Nu hotas vi i grunden och i vår ensamhet i stället.

Men då, precis då, kommer viskningen, som när några församlade samtidigt byter sida i Bibeln, precis så där varsamt, mjukt rör sig fjärilen när den slår med sina vingar. Där har du Gud.

När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig.

Tröst finns, precis när vi står på tröskeln eller räcket. När skymningen faller hårt och när det känns som om mina tårar aldrig ska ta slut, då tänker jag på dig.

Jag är förlåten och kärleken vann."