intet nytt under solen

Den här artikeln säger visserligen inget nytt, om ett ämne som knappt luftas överhuvudtaget i dagens Sverige.

"I Rönnbäck, ett par mil utanför Tärnaby, har gruvbolaget Nickel Mountain långt framskridna planer på att öppna Sveriges första nickelgruva som – förutsatt att de får alla tillstånd – sannolikt kommer bli en mycket lönsam affär för ägaren JP Morgan Bank.

Prospekteringen är bara en av många i en ny gruvboom som återigen skapar spänningar i de norrländska inlandskommunerna. Striden står som vanligt mellan kortsiktiga exploateringar och långsiktiga miljöeffekter, tillfälliga arbetstillfällen mot hållbar samhällsutveckling. Många kommuner är ambivalenta men på högre ort är det drag under galoscherna. Regeringen är i full färd med att utveckla en mineralstrategi som i korta drag handlar om att skänka bort svenska naturtillgångar gratis till multinationella företag och försvåra för dem som vill förhindra miljövidriga konsekvenser.

Men det som gör Rönnbäck särskilt intressant är att två så kallade riksintressen står mot varandra. Ett riksintresse är ett geografiskt område eller en företeelse som anses viktig för nationen ur kulturell eller ekonomisk synvinkel. Möjligheten att peka ut riksintressen har funnits sedan 1987 och ger staten mandat att ingripa om inte kommunen tar tillräckliga hänsyn till det aktuella riksintresset.

I Rönnbäck har det sedan urminnes tider bedrivits renskötsel. Renarna har sina betesmarker precis där de tre dagbrotten ska placeras och över den smala landtungan kallad Rönnbäcksnäset, som skulle försvinna vid en prospektering, flyttar samerna djuren vid höst och vår.

Området fick av Jordbruksverket status som riksintresse för rennäring den 15 december 2005. Ungefär fem år senare, den 26 augusti 2010, utpekades nickelfyndigheten också som riksintresse, fast av en annan myndighet: Statens geologiska undersökningar. Vilket innebär att mineralerna ska ”så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa”.

Bergsstaten har prövat Nickel Mountains koncessioner för de tre dagbrotten och föga förvånande kommit fram till att gruvnäring är viktigare än rennäring. Det sista beslutet togs nu i oktober. Samtliga är dock överklagade och alltihop kommer sannolikt sluta med att regeringen får avgöra vilket riksintresse som väger tyngst.

Annie Lööf och hennes stab på Näringsdepartementet borde ha boken Tusen år i Lappmarken till hands när de tittar på Rönnbäcksärendet eftersom den så effektivt punkterar den myt som staten så ofta pekat på när det kommer till samernas rätt till sitt land: Att samerna är ett nomadfolk utan skriftspråk och därför inte kunnat hävda rätten till sitt land juridiskt, med hjälp av skrivna dokument. I Tusen år i Lappmarken hävdas den raka motsatsen. Samernas historia är, enligt författarna, den bäst dokumenterade av alla urbefolkningars i världen och sträcker sig tillbaka till 1200-talet.

Det är förvånande i sig, men vad som är många resor värre är att de dokument som föreligger skulle kunna rita om både svenska gränser och svensk historia om staten valt att vara ärlig. Men staten har, av skäl som skiftat från rasism till ren girighet, underlåtit att beakta juridiken.

Efter att ha läst Tusen år i Lappmarken av juristen Tomas Cramér och författaren Lilian Ryd framstår situationen i Rönnbäck bara som typisk och logisk. Genom att frångå gamla överenskommelser och förordningar har staten skapat ett juridiskt vakuum där samernas urgamla rättigheter ständigt måste prövas mot den moderna nationalstatens behov av råvaror.

Det var en röra av nationella intressen som under 1800-talet förpassade samernas intressen ut i marginalen. Efter att under åtskilliga hundra år varit nyckelspelare i svenska kungars nordliga expansionsdrömmar – kronan behövde folk på plats för att kunna hävda territoriet – och av Kronan anförtrodda myndighetsut­övare blev samerna av tidens vetenskapsmän klassade som underlägsna och oförmögna att ta ansvar. Att äga och förvalta mark var därför ingen god idé och staten smög därför in prefixet ”krono-” framför all mark som inte erkändes nybyggarna. Detta trots att samerna under flera hundra år betalat skatt för sin nyttjade mark, precis som bönderna.

Ryd och Cramér – samarbetet verkar ha gått till så att Tomas Cramér, som under 35 år var Sameombudsman, har stått för juridik och Lilian Ryd för kulturhistoria – driver frågan framför sig från första till sista sidan. De börjar, bokstavligen, med att inlandsisen smälter och slutar med den aktuella domen i Nordmalingmålet. Mycket är känt sedan tidigare, men hela bilden har sällan presenterats så överblickbart och begripligt som i den här boken. Det som jag uppfattar som bokens poäng är att samerna inte alls alltid varit en förtryckt minoritet utan att det i huvudsak är något man blivit under det moderna, demokratiska Sveriges framväxt. Vilket ju onekligen framstår som en sorglig ironi.

Till uppfattningen om samernas rasmässiga underlägsenhet lades såsmåning om alltså naturresursernas betydelse. Det var upptäckten att skogen, vattnet och malmen hade ett värde som fick staten att slutgiltigt bryta alla tidigare avtal. Sverige har fortfarande, som ett av få länder, ännu inte ratificerat FN-konvention nr 169 om urfolks rättigheter. Och nu, när gruvnäringens andra exploateringsvåg rullar över lappmarken, kommer det knappast att hända. Mycket talar för att JP Morgan Bank skulle vara tvungna att vända hem från Rönnbäck med ogjort ärende om ILO-konventionen någon gång vann laga kraft."