writing a little song about nothing

Sitter i en trötthetsdimma och lyssnar på Lars Winnerbäck. Jag har gett upp med att inte tycka om honom. Han är bra. Helt enkelt. Nagellacket är fortfarande lila och skjortan är fortfarande oversize. Antalet skriva låtar har ökat med en och antalet tankar med tusen miljoner. Minst. Antalet ledsna besked har ökat med två. Men det går över. Hoppas jag. Ni kan ju be. Om det är något ni brukar göra. Om inte så kan ni gärna be ändå. Det skadar inte att försöka, menar jag. Kvällen har varit jobbig men underbar och nödvändig och jag känner mer och mer att det finns saker jag brinner för. Saker som jag tror att det är tänkt att jag kanske ska ägna mitt liv åt. Oj. Djupt och personligt. Sånt ska man inte skriva på bloggar. Nu ska jag fly till min penna och min musik. De är mina evigt trogna vapendragare. Adjö.