"Det är den där eviga pendeln vi inte kan hantera. Vi flyger från ena diket till det andra hela tiden utan möjlighet att få stopp på rörelsen mitt på vägen. I vår lust och vilja att göra kyrkan mer tillgänglig, folkling, inte så hotande, så har vi riskerat att slänga ut barnet med badvattnet. I vår vilja att attrahera gör vi underhållning istället för gudstjänst.
Nej, jag är inte med Sigfrid Deminger riktigt hela vägen, men det är ju inte det viktiga. Jag kommer fortsätta klura över om vi verkligen behöver predikstolar. Men en av de tonåringar jag var ledare för för några år sedan sa nåt som etsade sig fast i mig. Han sa typ; "jag tror jag lägger ner kyrkan, den är ju som alla andra ställen fast med lite tristare förutsättningar, det är inte annorlunda där mot resten av livet och då väljer jag något roligare". Jag tror att vi i vår lust att dra till oss människor har börjat tävla på helt fel arenor. Vi försöker underhålla så mycket vi kan, tala till så många känslor som möjligt, bidra med så mycket social förstaklassigt häng som möjligt. Och vi vinner inte, så då går folk någon annanstans där samma varor erbjuds.
När vi borde göra det vi är bäst på. Det vi är satta att göra. Berätta för människor om en radikal tro som håller. Som gör skillnad. Som både kräver av oss och är total frihet på samma gång. Som är liv och död och vilja. Inte bara känslor och förstaklassig musik och retorik."
Jag kan inte annat än att säga AMEN på det! Josefine Arenius slår huvudet på spiken med vartenda ord. Detta är det bästa jag har läst på riktigt länge. Hoppas det ger något till dig med. Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar