Jag tänker berätta lite om min favoritplats på jorden. Om hur det känns att sitta i bilen på väg dit, se fjällen på avstånd och nästan kunna känna hur luften i bilfläkten blir klarare och renare. Om hur det känns att svänga av från asfalten in på grusvägen där granskogen börjar och man nästan känner igen alla gamla granar och vill vinka hej till dem när man kör förbi. Om hur det känns när man kommer fram till kittelvägen som går upp och ner och upp och ner och upp igen samtidigt som man har samma sug i magen som när man åker karusell på somrarna. Hur det känns när man kommer fram till himlen på jorden.
Det första man ser är sjön, sen ängarna som vid midsommar är fulla med smörbollar och alltid med lila stormhattar, sen skogen,
alla små hus och till sist världens mysigaste lilla stuga som står där mitt
mellan slutet av backen och början av sjön. När man parkerar, kliver ut bilen
och tar det första djupa andetaget så andas man in lugnet, vattnet, skogen, stillheten
och ut med stress, avgaser, människor och oro. När man kommer in i huset välkomnas man av samma sak både sommar som vinter, lite instängd och rå luft, och Dockan Lisa
som sitter och väntar på sängen.
Jag älskar att leta skatter i åkern, sitta i Häbbre och fika med Ajja och Akka, dansa med Dockan Lisa, bygga med lego på stranden, fiska småöring i utloppet och gå på utflykt till Myggan med kusinbarnen. Jag älskar att ligga i tältkåtan och äta pannkakor eller banan med choklad samtidigt som man läser böcker. Jag älskar att ta upp nät tillsammans med pappa när jag ror och han tar upp fisk på fisk på fisk medan jag försöker ro så stilla och lugnt och i så lagom takt som möjligt samtidigt som man hoppas till Gud att nästa fisk ska vara en öring och ingen sik.
Jag älskar vintern på Bränna, att köra skoter
över snöiga bomullsklädda vidder, glida tyst på skidorna genom skogen med pappa
som pekar ut var järven har gått under natten. Känslan när man efter en hel dag
utomhus med både skoter, skidor, fiske och uppstekt palt till lunch, kommer in
i stugan och hänger upp sina blöta kläder, lägger sig på ett fuktigt överkast
och läser Whalströms flickböcker för tjugelfte gången samtidigt som man nästan
hör hur huset värms upp av elden som sprakar i vedspisen.
Jag älskar att klä ut mig till påskkärring på påsk och smyga över till grannhuset med teckningar, måla påskägg på morgonen, hämta påskägg i snön under påskriset, höra pappa läsa om hur Jesus dog och uppstod. Jag älskar inte att dra ris, gå på dass, klyva ved och ha en jätteliten TV med bara några få kanaler. Men det hör till. Det är så det är på Bränna, och jag älskar Bränna.
Jag har aldrig bott där, och jag kommer bara dit några gånger om året. Men det är var jag har mitt hjärta. Det är den plats som betyder mest i hela världen. Man kan inte älska en plats som man älskar Bränna. Bengt Johansson har skrivit en sång om det, en av hans enligt mig bästa låtar, där han skriver precis hur det känns att ha sitt hjärta någonstans. Lite såhär går den; "där stannar tiden, en stillhet blir till, som själen kan vila i".
Bränna är bättre än allt, till och med choklad.
SvaraRadera