Ikväll har jag träffat en man, som spelar på gatan varje dag för att försörja sin familj. De förlorade sitt hus i Rumänien i översvämning, och bor för det mesta i en bil här i stan, för att citera honom själv ”Romania is bad for my family”.
Jag såg honom, och hans familj, när jag var på väg hem från tåget och gick först bara förbi. Men när jag kände igen hans äldre dotter (jag har tänkt på henne sedan jag såg henne här om dagen) upplevde jag att Jesus sa åt mig att vända och gå tillbaka till dem. Jag gjorde det.
Men den där känslan, känslan av maktlöshet och glädje. Glädje över ett fint samtal, över att förhoppningsvis fått betyda något för någon och över att ha gjort rätt. Men också maktlöshet. Över hans två döttrar. Över familjens situation. Över att de inte är de enda. Över att jag inte vet vad jag ska göra nu.
Detta är ett blogginlägg för att be er, som kanske är lite visare än mig, om hjälp. Är det någon som har ett förslag på hur jag kan göra något mer för den här familjen, så tar jag tacksamt emot det. Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar