Jag glömde inte. Det gjorde jag inte. Begravningar är det värsta jag vet. Men det gick bra, trots allt. För vi fick minnas Tant Rakel. Hon har liksom alltid funnits där, varje födelsedag och varje pepparkaksbak. Att hon är borta finns inte riktigt. För vi minns henne ju. Och hon är ju inte borta, inte på riktigt. Hon har bara fått komma hem till Jesus. Egentligen är det rätt spännande och jag hoppas verkligen att hon har det bra. Men ändå, jag kan inte låta bli att gråta. Gråta mycket. För även om hon har det bra, så är ju vi kvar här med alla hennes mattor och hennes familj. Det är ledsamt. Det är det verkligen. Man måste koncentrera sig ordentligt för att komma ihåg att hon faktiskt var färdig här, hon var gammal och mätt på dagar. Gör nu i ordning himlen Tant Rakel, tills vi kommer allihop. Ordna det fint och hemtrevligt åt oss. Vi ska hålla ställningarna här nere, och du har ju lärt oss hur mycket mjöl vi ska ha i pepparkaksdegen. Så det kommer att gå bra, om än det är lite tomt. Vi ska tänka på dig, i alla fall. Du finns i våra hjärtan kvar, om än livet sina sista suckar tar. Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar