aldrig som vanligt

Jag minns inte sist det gick såhär länge utan ett enda litet blogginlägg. Det är smått tragiskt, när man tänker på det. Men livet blir ur fas när man jobbar knepiga skift och nästan aldrig gör annat än att sitta i en sommarstuga och fika. Jag har en del hemlängtan, och mycket vännerlängtan. Helt otroligt. Vi hörs när livet blir som vanligt igen. Förresten, jag har fått jobb i höst! Kul va. Nu ska jag bara hitta lägenhet också. I Övik. Adjö.

en dröm blir sann

Jag har alltid velat testa ha rött hår. Idag har jag provat Sandras röda hårinpackning och min dröm gick i uppfyllelse. Det blev mycket mer färg än vi hade trott och jag har nu ljusrött, halvflammigt hår. Häftigt värre! Adjö.

vackra höga kusten

Igår var jag och min extra-familj på en liten utflykt runt Höga kusten. Vi hann på utegudstjänst i Mjällom, vi tittade vid hamnen i Bönhamn och åt en glass på gårdsbutiken. Det var en trevlig kväll som slutade med att jag gick och la mig vid halv tio. Hur skönt som helst. Adjö.

en dag i bagarstugan

I fredags tillbringade jag dagen i en bagarstuga tillhörande Andrés familj. Mamma Maud gjorde degen och sen lämnade hon mig och Jonas, min svåger, för att baka. Det tog några timmar men var riktigt roligt. När all hällakaka/ mjukkaka var färdig gjorde vi pizza. Ett bra sätt att sysselsätta sig en regnig dag. Adjö.

konstiga naglar

Jag och Sandra har hittat en ny sysselsättning; nagelkonst. Just nu grejar vi med att göra marmorering på naglarna och jag har tagit lite bilder på hela proceduren för att visa er hur man gör.

Du behöver: tejp, nagellack, sax, underlägg, tandpetare, vatten.

Börja med att tejpa fingertopparna så att du inte får nagellack på hela fingrarna.

Måla en grundfärg. Jag har valt svart och Sandra valde vitt.

 Fyll skålen med vatten och droppa nagellack. Varva gärna olika färger med genomskinligt lack.

 Såhär kommer det se ut när du har droppat.

 Rör sedan om med en tanpetare i nagellacket så att det blir mönster.

  Doppa sedan nageln i vattnet och använd tandpetaren för att ta bort det överblivna nagellacket på vattenytan innan du tar upp fingret ur vattnet.

 Såhär blev mina! Det krävs lite övning innan man får till det, men det är bara att prova sig fram.

som en vanlig sommar

Det regnar och är kallt mest hela tiden. Trots det är det sommar. Sommar med jobb, blommor, och inte alls speciellt mycket bloggande. Jag saknar solen och att få sova på natten. Förgätmigej är min favoritblomma och på natten är det mest bara dåliga program på tv. Adjö.

ska vi försöka komma ihåg

Det blir inte så mycket skrivande. Mer jobbande och kalasande. Det är ungefär vad mitt liv har bestått av senaste veckan. Plus en jobbintervju. Vilket känns spännande. Klockan är nu tjugo över fem på morgonen. Jag har varit vaken hela natten och solen skvallrar om att det nog blir en vacker dag idag.

Förresten så brukar jag lyssna på radio i bilen när jag kör runt och hälsar på pensionärer. För några dagar sedan ramlade jag in på en kanal där en man, för mig okänd, i ett program, även det okänt, pratade om Johannes Döparen. Han ställde frågan; "behöver Jesus någon som banar väg även idag?" och någon minut senare så frågade han ytterligare en fråga; "var tog de obekväma människorna vägen i vår välordnade kyrka?". Bra frågor. Väldigt tänkvärda och väldigt raka. Fundera över svaren, det ska jag göra. Adjö.

dagens sämsta

Gaaah. Jag blir så trött på alla låtar med dåliga namn. Jag kan inte lyssna på dom. Får attacker av det. Har du en bra låt så ge den ett bra namn. Typ som Tingsek gör med sina låtar. Där kan vi snacka låttitlar. Ta tillexempel "mind on hold", "proud to be a part of these days" eller "coming in back from the cold". Istället för "manboy" eller "baby, baby" eller annat värdelöst skit som man får ångest av. Adjö.

han hare bra han

Igår var jag uppe på fjället i Andrés familjs sommarstuga. Där tillbringade jag en hel del tid förra sommaren och det lär nog bli likadant i år. I alla fall så hittade Jonas, Andrés bror, en jätteliten harunge. Världens sötaste och han var bara lite rädd. Jag klappade honom till och med. Fast då sprang han iväg. Har sällan sett finare i mitt liv. Adjö.

midsommar med jobb

Idag är det midsommar och jag har träffat min man för första gången på hundra år. Dagen har tillbringats på Ullångers fjället och på jobbet. Jag och Sandra har också hunnit göra blomsterkransar som vi har haft på oss i eftermiddag när vi har jobbat. Liksom för att lysa upp tillvaron för våra fina gamlingar. Hemtjänsten är inte så dumt. Glad midsommar på er. Adjö.

det är rikt att ha djur

Jag älskar djur. Speciellt mina fina kompisar Nelly och Tjorven. Livet är så mycket tråkigare utan djur. Speciellt utan hund. Usch. Nelly ger så mycket glädje och det är verkligen en rikedom att vara hemma tillsammans med henne. Hon är en skatt. Adjö.

dagens bästa läsning; fega ledare danar blygsamma kyrkor

Jag tänker inte säga något mer än att Tommy Dalman har slagit huvudet på spiken. Med vartenda ord. Här är länken.

"Fega ledare danar blygsamma kyrkor. Varför är ledarskapen i kyrkans värld generellt så reserverade för innovatörer och entreprenörförmågor? Varför känner sig så många styrelser/ledningsgrupper i våra församlingar hotade av dessa människor? Vad är det för mekanismer vi under årtionden har byggt in i våra kyrkomiljöer som gjort det så pinsamt trångt för dessa personligheter? Svaren är i regel sämre än frågorna. Man skyller ofta på att de är individualister som inte kan samarbeta eller att de är självupptagna eller att de inte förmår att tänka långsiktigt. Detta är ren och skär Gallimatias. Det är ju just dessa karaktärer som genom historien har fått människor att upptäcka synergier mellan varandra, som i sin osjälviskhet har offrat sitt eget och som tack vara detta har byggt stabila församlingar, samfund och företag. Pingströrelsen, ”Missionskyrkan”, EFK, Livets Ord för att nämna några kristna rörelser,  hade inte existerat om det inte hade varit för att förgrundsgestaltarna hade förstått sig på entreprenörskap och företagsamhet.

Visionärerna skall inte ensamma leda ett arbete. Och det är ju ingen som helst risk att så skulle ske i dag. Dessa finns ju inte ens med på kartan i de flesta av ledarskapen i våra kyrkor.  Våra styrelser är idag sammansatta utifrån de förvaltande kriterierna. Vi väljer in människor som är lika varandra. Ingen sticker ut. Ingen är ”originell”. Ingen är obekväm. Ingen hotar de befintliga strukturerna.  ”Det är så skönt med sådana personer, för de bråkar inte.”. Och vi har fått resultaten därefter. Tysta, stillsamma, förutsägbara och minskande församlingar. Att säga: ”vi måste släppa fram entreprenörerna” blir ju ett enda stort teaterstycke när sanningen är att de inte ens är insläppta.

Jag hörde nyss på radion. Man intervjuade Torsten Flinck med tanke på att han är uttagen som en av sommarpratarna i år.  Jag hör Torsten säga: ”Rädsla respekterar jag men feghet är bara för egen vinning.” I min värld är det inte visionärerna som har problem med sin självbild – långt därifrån.  Jag träffar dem regelbundet på mina seminarier. De flesta har gemensamma drag. De visar ofta sin brustenhet, kan gärna berätta om sina misslyckanden och har inga behov av att framstå som världsmästare men de skäms inte över sitt kall, sin målmedvetenhet och sin tro på livet. Vilka är det som genuint har problem med sin självbild? Givetvis de individer och styrelser och ledningsgrupper som känner sig hotade och obekväma med dessa visionärer.

Kära kyrkor och församlingar i Sverige – låt oss göra upp med denna hämmande och självupptagna feghet – släpp in visionärerna!"

ibland är tryggheten för trygg

Idag saknar jag äventyr. Jag saknar New York. Staden, ljuden, Central Park, byggnaderna, Brooklyn, cupcakes på Crumbs och billiga kläder. Jag saknar Johanna, vårt lilla rum, att streama svenska tv-program i soffan med oreos medan Christine pratar för sig själv. Jag saknar Götabro, alla fina vänner, Närkeslätten och onsdagsmötena. Jag saknar lite spänning, saknar André. Samtidigt som jag älskar hemma. Älskar lugnet, stillheten, hunden, skogen, älven, huset. Älskar familjen och tryggheten, allt som är bekant. Tänk att man aldrig kan ha allt det på samma gång. Adjö.

nu ska vi prata om pengar

Det är dags att ta snacket med er, pengasnacket. Eller okej, jag ska helt enkelt berätta lite om min ekonomi det senaste året. Man kanske egentligen ska va försiktig med sånt men eftersom detta är en historisk ekonomisk översikt så tänker jag att det inte spelar någon roll. Skolan jag har gått kostar sammanlagt typ trettiotvå tusen, då ingår mat på veckorna, boende och skola, och utöver de trettiotvå tusen har jag betalat New York-vistelsen. Så om vi tänker såhär; 32 plus allra minst 7000 i New York-kostnader blir 39 tusen, plus allt annat livsnödvändigt.

Så hur har jag kunnat betala detta? Jo, jag jobbade i somras och tjänade kanske 12 tusen. Alltså fattas det bara 26 tusen. De livsnödvändiga kostnaderna och lite av de saknade 26 har jag betalat med studiebidraget. Men okej, jag har saknat minst 15 tusen. MINST. Som bara har rullat in. Allt eftersom jag har behövt det. Eftersom pengar är en petitess i periferin. Går man med Gud, den väg han vill att man ska vandra, så spelar ekonomi ingen roll. Han förser dem han sänder. Vilket han har gjort med mig. Jag har bett och kollat kontot lite då och då. Varje gång det har verkat knapert har Gud skickat en slant, genom en församlingsmedlem, en vän eller en släkting. Amen halleluja! Gud är god och större än pengar. Adjö.

jag får utmattningssymptom

Nu är min man i Afrikat. Eller okej, blivande man. Och han är i Tanzania. I tio dagar, så egentligen är det inte länge. Men ändå. Jag är i alla fall hemma. Hemma med hunden och familjen. Det är skönt. Helst av allt skulle jag vilja vara hemma och ledig hela sommaren, och kanske lite till. Men det går inte, jag är ju vuxen. Så om en vecka åker jag till Ullånger, sommarhemma, för att jobba och tjäna pengar och vänta på att få veta vad jag ska göra i höst. Det är spännande, ibland nästan för spännande. Planer ändras så fort och det är liksom så svårt att veta. Jag gillar att veta, det är skönt. Men men, än så länge får jag väl försöka nöja mig med att Gud vet och att jag kommer att få veta, tids nog. Adjö.

här kommer resten av ditt liv

Såhär kan det se ut om man ska försöka få plats med ett år på bibelskola i sitt gamla rum i hemmahuset där man under arton års tid har samlat på sig skrot. En fantastisk utmaning. Adjö.

ett hyllningstal

Som de flesta av er säkert redan vet har jag tillbringat ett år på Götabro Bibelskola, ett år som tog slut igår. Det var verkligen blandade känslor att sätta sig i bilen mot Norrland. Jag menar, alla älskar Norrland. Men det gjorde ont i hjärtat att behöva säga hejdå till så många fina människor. 

Som Danne sa i lördags kväll; "så mycket som har hänt under detta året händer i vanliga fall under typ tio år istället för ett". Vilket är helt sant. Det har verkligen varit både det bästa och det värsta året hittills i mitt liv. Jag har varit borta från familjen, men fått en ny familj på Götis. Jag har saknat Norrland men upptäckt charmen med Närkeslätten. Jag har bott på en åker och i en av världens största städer. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har läst bibeln, pratat med Gud, haft lektioner, gjort pepparkakshus, börjat träna, sovit i trippelsäng, glömt bort vad det innebär att ha egentid, och jag har hittat mig själv.

Jag är så otroligt fantastiskt tacksam till min underbara klass. Vi har burit varandra genom varje dag och jag vet inte vad jag ska säga. Det finns inga ord. Ni vet att jag älskar er och ni vet att jag kommer att sakna er. Varenda en av er. Alla har en plats i hjärtat mitt.

Men mest tacksam är jag till Gud. För att han skickade mig till Götabro. För att jag fick träffa så sjukt fina människor. För att han har lärt mig om mig själv och om andra. För att han har burit mig under hela året. För att han har löst min ekonomi när det har sett fattigt ut. För att han har tagit hand om min familj när jag har varit borta. För att han har tagit hand om André. För att jag fick åka till New York. För allt jag har lärt mig under lektionerna. För bönesvar. För onsdagsmöten. För bibeln. För vänner. Men mest av allt, för att han är den han är. 

Tack Jesus för din kärlek, och för det mest välinvesterade året någonsin. Låt mig aldrig glömma. Och klassen, jag älskar er. Schärlek. Adjö.

dröm eller verklighet

Inatt hade jag en dröm. Jag drömde att jag vaknade av att det stod två suddiga figurer i dörren till mitt rum och sjöng "ja må hon leva". Först trodde jag att det var morgon och att jag hade försovit mig, men när jag tog på mig glasögonen blev de suddiga figurerna till två kostymklädda killar och jag kunde också se att klockan var två på natten. Vilka var de mystiska skönsjungande männen? Jo, två kompisar från Vintrosa som stannade för att säga hej på vägen hem från en studentbal. Och det var faktiskt ingen dröm. Bara ett oväntat besök. Adjö.

man upphör aldrig att förvånas

Hallå kompisar! Jag har glömt att berätta en sak. Igår var jag och ett gäng fina människor på Marieberg, ett köpcentrum utanför Örebro där vi brukar hänga ibland och äta gigantiska chokladbollar. Men igår blev det ingen chokladboll för mitt del, däremot köpte jag träningskläder! Nu vet jag ju inte vad det heter men ett par "löpartightsbyxorlegginsgrejer" och en träningströja. Eller t-shirt kanske det heter. Så nu ser jag hurtig ut. Adjö.

det är glädje att vara kristen

Min fina klasskompis Emma filmade lite från vår resa till Vintrosa i söndags förmiddag. Såhär mycket party är det att vara kristen! Tack Jesus för fantastiska vänner! Adjö.