det är rikt att ha djur

Jag älskar djur. Speciellt mina fina kompisar Nelly och Tjorven. Livet är så mycket tråkigare utan djur. Speciellt utan hund. Usch. Nelly ger så mycket glädje och det är verkligen en rikedom att vara hemma tillsammans med henne. Hon är en skatt. Adjö.

dagens bästa läsning; fega ledare danar blygsamma kyrkor

Jag tänker inte säga något mer än att Tommy Dalman har slagit huvudet på spiken. Med vartenda ord. Här är länken.

"Fega ledare danar blygsamma kyrkor. Varför är ledarskapen i kyrkans värld generellt så reserverade för innovatörer och entreprenörförmågor? Varför känner sig så många styrelser/ledningsgrupper i våra församlingar hotade av dessa människor? Vad är det för mekanismer vi under årtionden har byggt in i våra kyrkomiljöer som gjort det så pinsamt trångt för dessa personligheter? Svaren är i regel sämre än frågorna. Man skyller ofta på att de är individualister som inte kan samarbeta eller att de är självupptagna eller att de inte förmår att tänka långsiktigt. Detta är ren och skär Gallimatias. Det är ju just dessa karaktärer som genom historien har fått människor att upptäcka synergier mellan varandra, som i sin osjälviskhet har offrat sitt eget och som tack vara detta har byggt stabila församlingar, samfund och företag. Pingströrelsen, ”Missionskyrkan”, EFK, Livets Ord för att nämna några kristna rörelser,  hade inte existerat om det inte hade varit för att förgrundsgestaltarna hade förstått sig på entreprenörskap och företagsamhet.

Visionärerna skall inte ensamma leda ett arbete. Och det är ju ingen som helst risk att så skulle ske i dag. Dessa finns ju inte ens med på kartan i de flesta av ledarskapen i våra kyrkor.  Våra styrelser är idag sammansatta utifrån de förvaltande kriterierna. Vi väljer in människor som är lika varandra. Ingen sticker ut. Ingen är ”originell”. Ingen är obekväm. Ingen hotar de befintliga strukturerna.  ”Det är så skönt med sådana personer, för de bråkar inte.”. Och vi har fått resultaten därefter. Tysta, stillsamma, förutsägbara och minskande församlingar. Att säga: ”vi måste släppa fram entreprenörerna” blir ju ett enda stort teaterstycke när sanningen är att de inte ens är insläppta.

Jag hörde nyss på radion. Man intervjuade Torsten Flinck med tanke på att han är uttagen som en av sommarpratarna i år.  Jag hör Torsten säga: ”Rädsla respekterar jag men feghet är bara för egen vinning.” I min värld är det inte visionärerna som har problem med sin självbild – långt därifrån.  Jag träffar dem regelbundet på mina seminarier. De flesta har gemensamma drag. De visar ofta sin brustenhet, kan gärna berätta om sina misslyckanden och har inga behov av att framstå som världsmästare men de skäms inte över sitt kall, sin målmedvetenhet och sin tro på livet. Vilka är det som genuint har problem med sin självbild? Givetvis de individer och styrelser och ledningsgrupper som känner sig hotade och obekväma med dessa visionärer.

Kära kyrkor och församlingar i Sverige – låt oss göra upp med denna hämmande och självupptagna feghet – släpp in visionärerna!"

ibland är tryggheten för trygg

Idag saknar jag äventyr. Jag saknar New York. Staden, ljuden, Central Park, byggnaderna, Brooklyn, cupcakes på Crumbs och billiga kläder. Jag saknar Johanna, vårt lilla rum, att streama svenska tv-program i soffan med oreos medan Christine pratar för sig själv. Jag saknar Götabro, alla fina vänner, Närkeslätten och onsdagsmötena. Jag saknar lite spänning, saknar André. Samtidigt som jag älskar hemma. Älskar lugnet, stillheten, hunden, skogen, älven, huset. Älskar familjen och tryggheten, allt som är bekant. Tänk att man aldrig kan ha allt det på samma gång. Adjö.

nu ska vi prata om pengar

Det är dags att ta snacket med er, pengasnacket. Eller okej, jag ska helt enkelt berätta lite om min ekonomi det senaste året. Man kanske egentligen ska va försiktig med sånt men eftersom detta är en historisk ekonomisk översikt så tänker jag att det inte spelar någon roll. Skolan jag har gått kostar sammanlagt typ trettiotvå tusen, då ingår mat på veckorna, boende och skola, och utöver de trettiotvå tusen har jag betalat New York-vistelsen. Så om vi tänker såhär; 32 plus allra minst 7000 i New York-kostnader blir 39 tusen, plus allt annat livsnödvändigt.

Så hur har jag kunnat betala detta? Jo, jag jobbade i somras och tjänade kanske 12 tusen. Alltså fattas det bara 26 tusen. De livsnödvändiga kostnaderna och lite av de saknade 26 har jag betalat med studiebidraget. Men okej, jag har saknat minst 15 tusen. MINST. Som bara har rullat in. Allt eftersom jag har behövt det. Eftersom pengar är en petitess i periferin. Går man med Gud, den väg han vill att man ska vandra, så spelar ekonomi ingen roll. Han förser dem han sänder. Vilket han har gjort med mig. Jag har bett och kollat kontot lite då och då. Varje gång det har verkat knapert har Gud skickat en slant, genom en församlingsmedlem, en vän eller en släkting. Amen halleluja! Gud är god och större än pengar. Adjö.

jag får utmattningssymptom

Nu är min man i Afrikat. Eller okej, blivande man. Och han är i Tanzania. I tio dagar, så egentligen är det inte länge. Men ändå. Jag är i alla fall hemma. Hemma med hunden och familjen. Det är skönt. Helst av allt skulle jag vilja vara hemma och ledig hela sommaren, och kanske lite till. Men det går inte, jag är ju vuxen. Så om en vecka åker jag till Ullånger, sommarhemma, för att jobba och tjäna pengar och vänta på att få veta vad jag ska göra i höst. Det är spännande, ibland nästan för spännande. Planer ändras så fort och det är liksom så svårt att veta. Jag gillar att veta, det är skönt. Men men, än så länge får jag väl försöka nöja mig med att Gud vet och att jag kommer att få veta, tids nog. Adjö.

här kommer resten av ditt liv

Såhär kan det se ut om man ska försöka få plats med ett år på bibelskola i sitt gamla rum i hemmahuset där man under arton års tid har samlat på sig skrot. En fantastisk utmaning. Adjö.

ett hyllningstal

Som de flesta av er säkert redan vet har jag tillbringat ett år på Götabro Bibelskola, ett år som tog slut igår. Det var verkligen blandade känslor att sätta sig i bilen mot Norrland. Jag menar, alla älskar Norrland. Men det gjorde ont i hjärtat att behöva säga hejdå till så många fina människor. 

Som Danne sa i lördags kväll; "så mycket som har hänt under detta året händer i vanliga fall under typ tio år istället för ett". Vilket är helt sant. Det har verkligen varit både det bästa och det värsta året hittills i mitt liv. Jag har varit borta från familjen, men fått en ny familj på Götis. Jag har saknat Norrland men upptäckt charmen med Närkeslätten. Jag har bott på en åker och i en av världens största städer. Jag har gråtit och jag har skrattat. Jag har läst bibeln, pratat med Gud, haft lektioner, gjort pepparkakshus, börjat träna, sovit i trippelsäng, glömt bort vad det innebär att ha egentid, och jag har hittat mig själv.

Jag är så otroligt fantastiskt tacksam till min underbara klass. Vi har burit varandra genom varje dag och jag vet inte vad jag ska säga. Det finns inga ord. Ni vet att jag älskar er och ni vet att jag kommer att sakna er. Varenda en av er. Alla har en plats i hjärtat mitt.

Men mest tacksam är jag till Gud. För att han skickade mig till Götabro. För att jag fick träffa så sjukt fina människor. För att han har lärt mig om mig själv och om andra. För att han har burit mig under hela året. För att han har löst min ekonomi när det har sett fattigt ut. För att han har tagit hand om min familj när jag har varit borta. För att han har tagit hand om André. För att jag fick åka till New York. För allt jag har lärt mig under lektionerna. För bönesvar. För onsdagsmöten. För bibeln. För vänner. Men mest av allt, för att han är den han är. 

Tack Jesus för din kärlek, och för det mest välinvesterade året någonsin. Låt mig aldrig glömma. Och klassen, jag älskar er. Schärlek. Adjö.

dröm eller verklighet

Inatt hade jag en dröm. Jag drömde att jag vaknade av att det stod två suddiga figurer i dörren till mitt rum och sjöng "ja må hon leva". Först trodde jag att det var morgon och att jag hade försovit mig, men när jag tog på mig glasögonen blev de suddiga figurerna till två kostymklädda killar och jag kunde också se att klockan var två på natten. Vilka var de mystiska skönsjungande männen? Jo, två kompisar från Vintrosa som stannade för att säga hej på vägen hem från en studentbal. Och det var faktiskt ingen dröm. Bara ett oväntat besök. Adjö.

man upphör aldrig att förvånas

Hallå kompisar! Jag har glömt att berätta en sak. Igår var jag och ett gäng fina människor på Marieberg, ett köpcentrum utanför Örebro där vi brukar hänga ibland och äta gigantiska chokladbollar. Men igår blev det ingen chokladboll för mitt del, däremot köpte jag träningskläder! Nu vet jag ju inte vad det heter men ett par "löpartightsbyxorlegginsgrejer" och en träningströja. Eller t-shirt kanske det heter. Så nu ser jag hurtig ut. Adjö.

det är glädje att vara kristen

Min fina klasskompis Emma filmade lite från vår resa till Vintrosa i söndags förmiddag. Såhär mycket party är det att vara kristen! Tack Jesus för fantastiska vänner! Adjö.

när man känner sig liten

Som de flesta av er vet går jag en ettårig bibelskola där det ingår en tre månader lång praktik som jag har gjort i New York. Mina övriga klasskompisar har varit utspridda på alla möjliga platser i världen och i Sverige och nu i dagarna redovisar vi våra praktiker för varandra. Något som verkligen är helt fantastiskt.

Idag redovisade bland andra Ida och Esther som har varit på ett barnhem i Johannesburg i Sydafrika. Det var en fantastiskt redovisning om ett fantastiskt arbete. Door of Hope är ett kristet barnhem där man tar emot barn som ingen vill ha. Allt de berättade och bilderna de visade berörde mig så otroligt mycket och det gör mig så fruktansvärt ont hur barn, som alltid är oskyldiga, alltid är dem som hamnar i kläm. Hur de längtar efter kärlek, något som jag tar för givet. Barn som blir lämnade i soptunnor, i påsar vid vägkanten eller på sjukhuset som nyfödda. Det får mig att känna mig så liten. Jag vill hjälpa till, men känner att jag inte räcker till.

Nu är det såhär att Door of Hope nästan helt finansieras av donationer, vilket ger mig en uppgift. Jag kan inte åka till Sydafrika och jobba och jag kan inte adoptera massa barn. Men jag kan ge. Om jag har tusen kronor jag kan ge hundra till de här barnen och det här arbetet. Så det ska jag göra, och det kan du också göra. Gå in på deras hemsida www.doorofhope.co.za och klicka dig fram till "how can i help" och välj sedan "donations". Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Tack Jesus för alla människor som ger sina liv åt dina minsta, som överallt i världen arbetar med att ge barn en framtid. Adjö.

hysteriska sammanbrott

Jag har aldrig varit såhär nära ett hysteriskt sammanbrott! Vill bara lägga mig på marken och skrika och gråta. Jag somnade halv fyra inatt eftersom det kliar hysteriskt på hela magen, ryggen, låren och armarna. Helt otroligt sanslöst fruktansvärt. Jag brände magen i solen i förrgår, men i övrigt finns ingen förklaring. Bara att det är en plåga. Jag får attacker! Adjö.

eurovision i gräset

Party i gräset med Eurovision Song Contest och klassen. Hur fint som helst. Om man bortser från myggen. Sen ser man lite sliten ut efter en heldag med sol och bad. Men det hör väl till. Adjö.

vilket väder vi har!

Vilket sanslöst väder vi har idag! Och så otroligt vackert Sverige är. Speciellt när man har fina vänner att hänga med. Men nu ska jag sova. Mest för att jag är trött men också för att jag vill att det ska bli imorgon så vi kan få ha en till sån här bra dag. Solskyddsfaktor är bra. Adjö.

världens vackraste götabro

Jag gillar Götabro, och alla människorna här. Jag älskar svensk vår. Det är fantastiskt. Grönt och fint och äppelträden blommar. Igår grillade vi. Det var mysigt. Adjö.

oj vad jättefint

Det känns fint att vara förlovad. Speciellt när man har en sån fin person att vara förlovad med. Adjö.

borta bra men hemma bäst

Igår landade jag på svensk mark igen efter tre månader i New York. Mamma och mormor mötte mig på flygplatsen och tog med mig hem till moster på middag innan de skickade iväg mig till Stockholm och till André. Hela resan gick extremt jättebra, trots lite sömn och tidsskillnad, och det är otroligt skönt att vara i hemmalandet igen.

Dagen idag har tillbringats i Stockholm med André. Vi har fikat svenskt knäckebröd, sett lite av Kungsträdgården, Gamla Stan och Djurgårdsslätten. Sen gick vi en sväng till Skansen och där, mina vänner, togs det livsbeslut. Fantastisk dag. Adjö.

som brödundret men nästan!

Idag har jag och Johanna haft en fantastisk sista dag i New York. Den började med grönsakssoppa till tidig lunch och efter det bar det av in till Manhattan och Times Square där vi köpte biljetter till en musikal. I väntan på att klockan skulle bli två och showen skulle dra igång gick vi en sväng till The Body Shop för att sedan ta en sista fika på Svenska Kyrkan. Vi irrade runt en stund vid 6th avenue innan vi gick för att se Mary Poppins. En helt sanslöst fantastisk musikal som dessutom hade extremt trevlig personal. När det var slut gick vi och åt middag på KFC och råkade sedan hamna på fel tunnelbanetåg, sista dagen till ära, och irrade runt en stund i New Yorks undre värld innan vi till slut hamnade rätt och kom hem till Brooklyn, Clinton Hill, Fort Greene.

Sedan vi kom hem har vi bara packat och grejat. Vi var ungefär helt hundra procent säkra på att vi skulle måste lämna kvar massa saker eftersom vi hade en del övervikt när vi vägde vårt bagage för någon dag sedan. Men Gud är god för idag när vi vägde allt visade det sig att vi till och med har nåt kilo till godo! Hur nu det kan ha gått till. Det känns lite som ett under, eller en knasig våg. Men jag tror jag satsar mer på undret. Imorgon åker vi hem! Adjö.

sköldpaddor i central park

I lördags tillbringade vi dagen i Central Park med två av tjejerna i programmet. Det var strålande sol och vi satt på en filt och försökte bli bruna, letade efter slott och sköldpaddor och tittade på fina skyltar som satt fast på bänkar lite överallt i panken. En fantastisk dag! Adjö.

nu är det inte många dagar kvar

Idag är jag trött. Mest för att jag sover så knepigt. Ihålig madrass, platt kudde, resenerver och massvis med knasiga drömmar. Idag är det tisdag och imorgon är det onsdag och sen kommer torsdag och då åker vi hemåt. Planen är att landa i Sverige på fredag eftermiddag, i svensk tid. Det känns som en bra plan. Tycker jag. Adjö.

brooklyn botanic garden

Idag har vi haft extremt fint och varmt väder och jag och Johanna har varit på utflykt till Brooklyn Botanic Garden. Där fick man se superfina rosor, luka på syrener och titta på bonsaiträd. I eftermiddag har vi gjort riktigt god grönsakssoppa med vitlöksbröd. Det var extremt gott. Adjö.

fina fruktiga färger

Jag och Hannis äter frukt idag. Adjö.

alla andra kommer va färgade

Jag har suttit och läst lite bloggar. Mest sånna som tillhör mina fina klasskompisar som praktiserar i olika delar av världen. Det fick mig att inse att jag är vit. De flesta andra är i soliga länder, men inte jag. Eller visst skiner solen i New York idag. Men det är inte precis passande att ligga och steka på gatan. Så om en vecka när vi kommer tillbaka till Sverige så lär det vara jag och Johanna, och Englandsgänget, som fortfarande är vita. Adjö.

som jag sa, bara usa

Som jag har sagt förut. Det är bara i USA man blir bjuden på kristet godis. Adjö.

en liten stjärnglimt

Ikväll har vi varit med ett gäng tjejer som jobbar här på centret på en restaurang som heter Stardust Diner. Där får man, förutom god mat, se uppträdanden av servitriserna som är blivande Brodway-artister. Dom sjunger och dansar och är extremt duktiga. Riktigt häftig upplevelse! Här kommer ett smakprov. Adjö.

i evigheternas evighet

Jag brottas med en konstig känsla. Känslan av att det här är mitt liv och av att jag aldrig kommer att komma hem. Sverige känns som en saga. Overkligt och främmande och långt borta. Jobbig känsla. Jag vill gärna komma hem. Adjö.

god bless america

Idag har jag och Johanna varit på gudstjänst i Svenska Kyrkan i New York. Det var som att vara en timma i himlen. Ett fantastiskt avbrott från de något kaotiska, extremt högljudda och galna amerikanska frikyrkogudstjänsterna. Ingen som skrikpredikar, ingen som tvingar dig att vråla som en galning, ingen konstant klappar i händerna och inget oväntat som händer. Bara en lugn stund med en välkammad präst som pratar svenska och den blomstertid nu kommer. Helt underbart skönt. Ett andningshål. Adjö.

räknas filosofi som sysselsättning?

Jag gör absolut ingenting för tillfället. Förutom att lyssna på Harry Potter ljudbok och sitta på sängen och fundera över vad jag ska hitta på. Borde kanske göra nåt konstruktivt, som ger resultat. Tillexempel träna, eller läsa bibeln, eller läsa andra viktiga böcker, eller något annat. Men jag kommer mig liksom bara inte för. Känner mer för att sitta bort hela kvällen. Till ingenting. Adjö.

en liten bild

Den här jag jag gjort, och tagit. Duktig jag.

empire state building

Jag har glömt visa bilder från när jag var med Johanna och föräldrarna Marklund i Empire State Building. Utsikten var häftig, huset högt och människorna många. Adjö.