Tears in heaven

För tillfället sitter jag hemma hos Jonas och knarkar Tears in heaven - Eric Clapton. Helt sjukt underbar låt. Jag kan inte med ord beskriva känslan den ger mig. Jag vet inte om jag relaterar till den, eller i så fall varför jag gör det. Jag vet inte så mycket nu för tiden, om jag ska vara ärlig. Ibland är det frustrerande, ibland inte. Det beror lite på mitt humör. Jag gillar inte riktigt hur mycket mitt humör styr mig. Jag brukar fundera på ifall det går att ändra, eller hur ska man säga, om jag kan bryta det mönstret? Är jag kapabel att börja KÄNNA istället för att bara enkelt glida med mitt humör och låta saker och ting vara som jag tror att de måste vara. Jag vet inte. Vilka fruktansvärt irriterande ord. Att inte veta.