dagens ros till mig

Idag har jag fått "dagens ros" på Johannas blogg. Riktigt trevligt faktiskt. Såhär står det:

"Elina Sjulsson, vad vore jag utan henne så här långt hemifrån. Inte bara de att hon har tålamod med mitt humör och mina dåliga skämt utan hon ställer även upp som frisör sena kvällar, igår både klippte hon och färgade mitt hår. Dessutom hjälper hon till att skratta bort pinsamma stunder som lätt uppstår när man byter kultur OCH MYCKET MYCKET MER!!. Sist men inte minst så ställde hon upp i morse när jag blev sjuk. Trots risken att hon skulle bli dränkt i olika sorters kroppsvätskor eller liknande så sprang hon efter piller, satt bredvid och hämtade värmekudde, samt varnade alla för en nedsmittad toalett!! VILKEN VÄN!!! :) Elina om du läser detta vill jag bara säga att du då är lika trofast som en riktigt gammal hund! PUSS!"

downtown brooklyn och bronx

Idag har vi haft en riktigt bra dag. Den började tidigt med körövning i kapellet och sedan bar det iväg till en liten kyrka i Bronx där Pastor Will predikade och gänget vittnade och sjöng. Som vanligt när de här fina människorna berättar om sina liv satt jag och grät. Det är helt fantastiskt. Jag ska berätta mer om det nån annan dag. I alla fall. Efter mötet fick vi finfina mackor med asmycket fyllning, och sen tårta på det. Jag gillar förresten amerikansk tårta bättre än svensk; hellre frosting än grädde.

På vägen hem från mötet satt alla tjejer i en av de största "bilar" jag någonsin sett, den rymmer femton pers, och  jag som till och med är åkrädd hemma i Sverige höll evigt på att dö på en amerikansk väg med fyra filer och otroligt högt tempo. Att vi dessutom faktiskt var en sekund ifrån en ordentlig krock gjorde inte saken bättre. Men Gud är god så vi tog oss hem levande.

Väl hemma pratade vi lite med nära och kära i Sverige, fixade en tvätt och sen drog vi iväg på utflykt i downtown Brooklyn med Pastorsparet Will och Mary, och Stephanie. Vi tittade lite i affärer, jag köpte en kjol, sen åt vi riktigt god hamburgare på ett ställe som hette "Shack-nånting-nånting". Och sen, mina vänner, sen gick vi ner till vattnet (det hade hunnit bli mörkt) och tittade ut över Brooklyn Bridge, Manhattan och Frihetsgudinnan. Helt fantastisk utsikt!! Och inte blir det sämre med varm choklad från Starbucks. Bra dag, som avslutades med en lång, varm dusch. Adjö.

ibland skäms jag över mitt land

Ibland skäms jag över att vara medborgare i ett land som är så duktiga på att prata och så ofattbart dåliga på att stå för vad de säger. Det kanske är så i alla länder, det vet jag egentligen ingenting om. Men situationen med Pastor Jean gör mig vansinnig! Han blev slagen i bröstet av svensk polis när han knäppte sina händer för att be, han fick ingen mat på hela flygresan från Sverige till Kongo dit han skickades med fara för sitt liv, hamnade i Kongolesiskt fängelse och misshandlades och torterades. Det här är taget från Josefine Arenius blogg:

"Pastor Jean Kabuidi-buidi har varit i Sverige i ungefär nio år. Han leder en kongolesisk församling i Stockholm, är gift och har familj i Sverige. Han har dock aldrig fått uppehållstillstånd beviljat trots att han är en känd regimkritiker med flera kritiska predikningar publicerade på, bland annat, you tube. Han har flera gånger berättat om att ett återvändande skulle vara en direkt fara för hans liv.

I oktober sattes han i förvar i Märsta och han har varit frihetsberövad sen dess. Flera utvisningsförsök har gjorts, en gång avbröts det för att Jean fick panik och skrek på planet så att piloten vägrade lyfta. En annan gång chartrades ett plan för att åka till Kongo, det kom till Kairo men fick sen vända då planet inte fick landningstillstånd i Kinshasa. Efter det försöket flyttades Jean till ett förvar i Flen.

Många har kämpat för Jeans fall, bland annat pastorerna i Elimkyrkan (se www.stefansward.se) och många kristna aktivister (se, till exempel www.bergstromjonas.se), men det har varit förgäves. I fredagsnatt utvisades Jean till Kinshasa. Direkt på flygplatsen omhändertogs han av kongolesiska myndigheter. Det sista sms som Stefan Swärd fick av Jean innehöll informationen att de svenska myndigheterna stod och förhandlade med de kongolesiska med dollarsedlar i händerna, vi har anledning att tro att Sverige mutade Kongo att ta emot Jean.

Direkt från flygplatsen fördes han till förhör och senare till ett ”privat fängelse”, som vi vet väldigt lite om. I natt genomfördes ett lyckat fritagningsförsök. Vi har fått flera sms från Jean nu på morgonen. Han lever. Torterad, misshandlad, han har inte fått mat sedan planet lämnade Sverige (ingen svensk på planet har alltså gett honom något på hela resan).

Just nu mobiliserar en grupp människor alla kontakter man kommer åt vad gäller media, människorättsorganisationer och politiker. Faran för Jeans liv är långt ifrån över.

Be för att:
- Jean ska komma ta sig ut ur den akuta fara han befinner sig i.
- Att Jean ska kunna ta sig tillbaka till sin familj i Sverige.
- Att Migrationsverket ska erkänna sitt misstag och ge hela familjen asyl omedelbart.
- För den svenska migrationspolitiken som måste förändras nu! För alla politiker i beslutande positioner.
- För alla de människor som har arbetat dygnet runt för Jean de senaste dagarna. Be om mer kraft och om vila när tiden tillåter.

Sprid gärna informationen och engagera er. Mer info på den här sidan 8se länktipsen några inlägg längre ner) samt via twittertaggen #pastorjean

TACK för att ni tar med detta i bön!

Och, uppmuntra gärna till att vara med i bön klockan 07.30 utanför Migrationsverket i Solna på torsdag."

en dag i storstan

Well, alrightie. Snacka om avslappnad lördag. Sovmorgon, promenad, andakt, sen kom ett gäng volontärer från en kyrka och hjälpte till i trädgården, efter det åt vi lunch tillsammans med dem. Mätta och belåtna satte vi oss i soffan och såg en film, tog en till promenad och sen gick jag iväg och pratade en stund med familjen och med André. Sen såg vi en film till, och efter det fikade vi och hade andakt med ett gäng kvinnor från ytterligare en kyrka. Just nu är det bara jag och Johanna i allrummet, vilket är ganska skönt för omväxlings skull. Ska nog snart dra oss mot sänglandet. Adjö.

i love this place!

Okej. Nu ska jag berätta lite om vad jag egentligen gör här i New York. Jag har alltså en tre månader lång praktikperiod på Brooklyn Teen Challenge, som är ett kristet center för män och kvinnor som behöver hjälp bort från olika typer av missbruk. Hjälpen innebär att de bor och lever på centret, efter BTC:s regler, och följer ett program som sträcker sig över lite drygt ett år. Det innefattar att läsa olika ämnen som relationer,  hantera aggression, förlåtelse m.fl, men de gör också volontärarbete och t.ex. hjälper hemlösa eller tillverkar saker att sälja för att få in pengar till BTC. Så där har vi en kortfattad beskrivning.

Jag och Johanna är med kvinnorna, bor i samma hus som dem och hänger med på nästan allt de gör, och redan efter några dagar känner jag sån otrolig kärlek till allihop! Det är helt fantastiskt, de har verkligen fått förvandlade liv tack vare BTC, och tack vare Jesus. Idag var det dessutom en av kvinnorna, och en av männen, som "tog examen" från programmet. De har alltså gjort klart programmet och idag var deras sista dag. Det var bland det mest fantastiska jag varit med om, att få höra deras berättelser om hur deras liv såg ut innan de kom hit och vilken resa de har gjort. Jag har gråtit så mycket idag för jag blir så glad för deras skull! (Till och med Johanna hade en och annan tår på gång). Det är helt fantastiskt, och precis vad allting här handlar om; att hjälpa människor bort från en miserabel tillvaro till ett helt liv i Jesu kärlek.

Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt tacksam jag är över att få vara här och få den här chansen. Tanken är att jag ska ge vad jag kan till kvinnorna och på bästa sätt hjälpa dem, men just nu känns det som om jag får så otroligt mycket att det knappt märks att jag ger. Jag älskar det. Trots att det är jobbigt att vara långt borta från familjen, trots kulturskillnader, trots att vi inte har rutiner än, trots språket, trots att jag inte känner så många än, så älskar jag det. Det här stället är helt fullproppat med helt fantastiska människor som jag är SÅ OTROLIGT TACKSAM att jag får lära känna. Jag kan inte annat än att säga tack Jesus, för att du såg till att Johanna och jag hamnade här. Adjö.

krönika: killarna i norr har det

"Det finns tjejer från södern som faktiskt har upptäckt det som vi alltid vetat, killarna i norr har de! Vad har de då? undrar kanske någon. Ja, de har allt en tjej kan önska.

Bilden av en fattig sate i en kåta stämmer ju inte alls. Nej, killen i norr har på grund av bostadsbrist ofta eget hus, stort & mordernt, men både disk-& tvättmaskin, åmgstrykjärn & mikrovågsugn.

Så har han på grund av avståndet till jobbet ofta en bra & stor bil. Dessutom är bilintresset enormt så det är inte vilken bil som helst. GLT eller TURBO, 16-ventilare...ja det värsta som finns har grabbarna i norr. Inte någon pluttbil att parkera i Stockholms innerstad, nej i norr är ytorna stora & det finns plats för både bilar & människor.

Killen i norr har också ofta en fyrhjuling & en hoj. Det har han råd med. Medan hans manchettvänner i storstaden gått skola ut & skola in, har killen från norr arbetat med sina händer från femtonårsåldern & lyckats nå fina positioner i samhället på den vägen.

Han är inte rädd för att ta i, han ställer alltid upp. Att svika sina kompisar är en dödssynd.

Så finns det skotrar! Värstingmaskiner som glänser i svart & rött, silver & blått. Där neråt landet, söder om Gävle behövs ju inga skotrar, där passerar vintern som en nysning.

Killarna i norr, snygga, starka, blonda rester från vikingatiden vet hur tjejen skall behandlas. De tar med henne på sin snabba springare (förr var det hästen) ut i naturen, över sjöisar & berg, över fjäll & jokkar.

Veckorevyn gör repotage om killar. De där som spänner sig i storstaden, har smala händer & bleka kinder, som inte kan göra upp eld eller starta en skoter. Vad är det med dom killarna? Som har frisyrgelé & målar ögonfransarna & står i timmar framför spegeln.

Nej, tacka vet jag killarna/männen i norr som trycker ner reklammössan över hårtestarna, drar på skinnbyxorna & Helly-Hansentröjan & sticker ut i snön. Där syns skillnaden! på veklingar & män. Vaför lämnar aldrig Vecko-Revyn Stickholm & vidgar sina vyer? här i norr finns de riktiga karlarna."

brooklyn, jag gillar dig

Lite såhär kan det se ut på en promenad i Brooklyn. Man behöver ingen jacka och trots att det inte syns på bilden så är det klarblå himmel. Det gillar vi. Adjö.

hej konstigheter

Eftersom USA faktiskt är ett annat land är allting här väldigt amerikanskt. Men vad är egentligen amerikanskt, är frågan? Här kommer en lista på saker vi hittills har märkt.

♥ Dörrhandtagen är runda och vridbara
♥ Allt är större; gurkorna, tomaterna, hundarna, drickorna, ekorrarna, husen,
   tandkrämstubarna osv.
♥ Spolknappen på toaletten är ett handtag istället för en knapp (som inte alltid funkar)
♥ Eluttagen ser konstiga ut
♥ Bilarna tutar automatiskt när man låser och öppnar dem.
♥ Det finns chips att köpa var man än går så att man aldrig behöver gå chipslös.
♥ Köerna är klumpar av människor istället för rader.
♥ Man behöver inte stoppa i varorna i påsar själv när man handlar, det finns en
   liten farbror i slutet av varje kassa som gör det.
♥ Trafikljusen hänger i luften istället för att sitta fast på stolpar.
♥ Istället för grön och röd gubbe vid övergångsställena är det en vit gubbe
   och en röd hand.
♥ Alla har skor på sig inomhus.
♥ Istället för husmanskost är det skräpmat.
♥ Istället för svenska pratar alla engelska.
♥ Diskborstar existerar inte, bara disksvampar.
♥ Alla människor är väldigt artiga, ekorrarna med. (Eller?)

dag två

Det blir bättre och bättre för varje dag. Här är klockan halv tio på morgonen och vi har precis ätit frukost. Igår var vi på ett amerikanskt köpcenter och inhandlade bla. en fungerande adapter så att vi kan ladda mobiler och dator. Det är nästan komiskt när man går omkring på stan, eller bara handlar mat, för både jag och Johanna stirrar. Eller okej, kanske mest jag. Allt ser så annorlunda ut och det är ett helt projekt bara att hitta ett paket flingor som inte innehåller femton kilo socker. Men det känns bra. Gud är god och vår rumskompis är underbar. Dessutom har vi fri tillgång till wi-fi så vi hörs. Adjö.

första morgonen

Jaha. Här är klockan morgon. Det är den inte hemma i Sverige. Men det mer än klockan som är olika. Eluttagen ser konstiga ut, dörrhandtagen är runda, trafikljusen hänger i luften. Med mera, med mera. Men vi är i alla fall två. Dagen kommer börjas med gudstjänst. Känns spännande. Mest att lära sig alla namn och hänga med på allt engelskt snack trots jetlag. Men det ska nog gå bra. Vi vet ju vem vi har på vår sida. Adjö.

framme i NYC!

Nu är vi framme, nyduschade och ska precis gå och sova. Resan har gått bra och vi har varit här ett tag nu. Jag berättar mer imorgon. Men vi mår bra. Adjö alla fina.

världens finaste lillasyster

Jag fick precis världens finaste hejdå-sms av min lilla lillasyster. Hon påminde mig om att vara försiktig, lärde mig självförsvar och avslutade med "om någon kaxar så låt den slå först slaget sen ä de ba att du nita hakalöst! Rackarns osis att jag vart den starka och våldsamma. Och du den realistiska prattanten. Men de kommer gå bra." Kunde inte fått ett bättre avslut i Sverige. Bästa bästa bästa lillasyster. Vi ses när jag kommer hem. Jag lovar. Adjö.

sista dagen i svealand

Sista dagen i Sverige idag. Det jag kommer sakna mest när jag är i New York är nog lillasyster, Nelly, Tjorven, snön, mamma och pappa, André, Ajja, och såklart massa annat också. Men det ska nog gå bra. Jag är packad och klar och väntar egentligen bara på att få flyga iväg. Men det är nervöst, i alla fall det här med själva resan. Vistelsen där borta känns trygg, och det är jag inte så nervös för. Men att flyga, och att byta flyg i Amsterdam, och att ta sig in i landet. Det är lite oroligt. Men jag tror på Gud, och på Johanna, så det kommer gå fint. Adjö.

om att gifta sig

I senaste numret av IKON skrivs det om äktenskap och bästa bandet HANSAM (där min lilla kompis John spelar keyboard). Men jag tänkte göra lite inlägg i debatten om äktenskap. Här hittar ni hela artikeln, där Josefine Arenius (här är hennes blogg) och Stina Hägglund får svara på frågor. Stina gifte sig ung, vilket Josefine inte gjorde, och de pratar lite om ålder och giftermål.

Personligen tycker jag att vi, i alla fall i frikyrkan, har en tendens att fokusera alldeles för mycket på hur gamla brudparet är och hur länge de har varit tillsammans. Visst kan jag förstå att det kan finnas en poäng med att vänta och lära känna varandra. Men det viktigaste är inte ålder, det viktigaste är vilken relation man har med varandra och med Gud. Därför ska man vara försiktig med att prata bakom ryggen på unga par. Om man känner sig trygg och säker i att gifta sig, så varsågod och kör! Men, som min fantastiska lärare Lina Skoghäll sa till mig en gång; "det är bättre att vänta för lång tid än för kort". Har man för bråttom kan det lätt bli fel, men den som bestämmer om det är för bråttom eller inte är faktiskt paret själva, inte alla vi som står vid sidan av och tittar på. Å andra sidan är jag inte gift, så kan kanske inte har så mycket att säga till om egentligen. Adjö.

glasyr är gott

Ojojoj. Snart bär det av. Jag är lite nervös. Sista helgen i Sverige tillbringas hemma hos moster. Vi har bakat cupcakes. Riktigt fina, om jag får säga det själv. Adjö.

hejdå Götabro

Jaha. Nu är det slut. Det är med sorg i hjärtat jag säger hejdå till Götabro och trippelrummet och alla fina kompisar. Nu har nästan alla åkt hemåt för att sedan bege sig ut i världen. Hejdå hösten och Sverige och hej New York. Lelle Fanten hänger i alla fall med i väskan till storstan. Adjö.

en fin person

Titta vilken fin man jag har. Jag satt vid datorn i pyamas medan han läste bibeln. Bra förebild måste jag säga. Det är förresten mitt ben som syns där i bakgrunden under datorn. Inte snyggt men sånt är livet. Näst sista skoldagen idag. Lite vemodigt. Dock tas den mesta sorgen över av packning och storstäd. Adjö.

jag tycker till i dagen

Jag berättade väl för ett tag sedan att jag snackade med tidningen Dagen om en artikel. Nu är den här, och här finns den. Såhär står det att jag sa; "Jag tycker att det var en väldigt, väldigt bra artikel som jag hoppas får bli en ögonöppnare för fler än för mig. Jag håller inte med om allt, tror inte att det spelar någon roll om vi har en gitarr eller orgel, men vi behöver ett tydligare motiv, det håller jag verkligen med om". Jag sa visserligen massa andra saker också, så jag tycker att journalisten ändå har gjort ett bra jobb med att försöka sammanfatta allt. Adjö.

alla hjärtans dag

Glad hjärt-dag kompisar! Titta vilken fin jag fick av min man i fredags. En för tidig alla hjärtans dag-present. Så idag åt jag upp den sista chokladbiten. Tack så mycket! Av mig får du, och alla andra som inte får något av någon annan, en liten lista med mina bästa kärlekslåtar. Hoppas det smakar! Adjö.

♥ Bless the broken road - Rascal Flatts
♥ Arms of a women - Amos Lee
♥ Get sick soon - Hello Saferide
♥ Love you 'til the end  - The Pogues
♥ Utan dina andetag - Kent
♥ Your song - Elle Goulding

där stannar tiden

Jag tänker berätta lite om min favoritplats på jorden. Om hur det känns att sitta i bilen på väg dit, se fjällen på avstånd och nästan kunna känna hur luften i bilfläkten blir klarare och renare. Om hur det känns att svänga av från asfalten in på grusvägen där granskogen börjar och man nästan känner igen alla gamla granar och vill vinka hej till dem när man kör förbi. Om hur det känns när man kommer fram till kittelvägen som går upp och ner och upp och ner och upp igen samtidigt som man har samma sug i magen som när man åker karusell på somrarna. Hur det känns när man kommer fram till himlen på jorden.

Det första man ser är sjön, sen ängarna som vid midsommar är fulla med smörbollar och alltid med lila stormhattar, sen skogen, alla små hus och till sist världens mysigaste lilla stuga som står där mitt mellan slutet av backen och början av sjön. När man parkerar, kliver ut bilen och tar det första djupa andetaget så andas man in lugnet, vattnet, skogen, stillheten och ut med stress, avgaser, människor och oro. När man kommer in i huset välkomnas man av samma sak både sommar som vinter, lite instängd och rå luft, och Dockan Lisa som sitter och väntar på sängen.

Där kan man bara vara, som ingen annanstans. Man kan ta med sig bibeln och sätta sig på en sten vid strandkanten och prata med Gud, gå en promenad upp till sommarladan och springa när man går över ängen för att slippa känna om man trampar i ett råttbo. Där kan man klättra i klätterträdet med sina stora krokiga grenar och tänka att här har pappa klättrat när han var liten, tänka att träden och skogen alltid är samma. Man kan ro en sväng, sitta nere vid eldplatsen vid sjön och grilla korv med lommen som ackompanjemang. Man kan fiska, umgås med familjen, ligga på varma platta stenar och sova i solen, plocka blåbär vid vägkanten och sedan äta nyplockade blåbär och mjölk till kvällsfika.

Jag älskar att vattnet alltid är iskallt och klart, både i sjön och i kranen, nästan så att det ilar i tänderna när man dricker och huvudet dunkar när man dyker i, trots att det är sommar. Jag älskar att gå en promenad och hälsa på Saivo, världens bästa hund, och prata lite vid hans stenröse, fast man vet att han bara var en hund och fast man vet att han faktiskt inte ligger där under jorden utan springer på fjällen i hundhimlen. 

Jag älskar att leta skatter i åkern, sitta i Häbbre och fika med Ajja och Akka, dansa med Dockan Lisa, bygga med lego på stranden, fiska småöring i utloppet och gå på utflykt till Myggan med kusinbarnen. Jag älskar att ligga i tältkåtan och äta pannkakor eller banan med choklad samtidigt som man läser böcker. Jag älskar att ta upp nät tillsammans med pappa när jag ror och han tar upp fisk på fisk på fisk medan jag försöker ro så stilla och lugnt och i så lagom takt som möjligt samtidigt som man hoppas till Gud att nästa fisk ska vara en öring och ingen sik.

Jag älskar vintern på Bränna, att köra skoter över snöiga bomullsklädda vidder, glida tyst på skidorna genom skogen med pappa som pekar ut var järven har gått under natten. Känslan när man efter en hel dag utomhus med både skoter, skidor, fiske och uppstekt palt till lunch, kommer in i stugan och hänger upp sina blöta kläder, lägger sig på ett fuktigt överkast och läser Whalströms flickböcker för tjugelfte gången samtidigt som man nästan hör hur huset värms upp av elden som sprakar i vedspisen.

Jag älskar att klä ut mig till påskkärring på påsk och smyga över till grannhuset med teckningar, måla påskägg på morgonen, hämta påskägg i snön under påskriset, höra pappa läsa om hur Jesus dog och uppstod. Jag älskar inte att dra ris, gå på dass, klyva ved och ha en jätteliten TV med bara några få kanaler. Men det hör till. Det är så det är på Bränna, och jag älskar Bränna.

Jag har aldrig bott där, och jag kommer bara dit några gånger om året. Men det är var jag har mitt hjärta. Det är den plats som betyder mest i hela världen. Man kan inte älska en plats som man älskar Bränna. Bengt Johansson har skrivit en sång om det, en av hans enligt mig bästa låtar, där han skriver precis hur det känns att ha sitt hjärta någonstans. Lite såhär går den; "där stannar tiden, en stillhet blir till, som själen kan vila i".