hinna ifatt sig själv

Nu ska jag berätta lite. Den sista veckan har varit riktigt jobbig. Jag har haft en massa hemlängtan, sovit dåligt och känt ett konstant skrikande behov av att få ta en promenad i skogen i Idbäcken med min hund. Bara hon och jag. Samtidigt som verkligheten alltid kommer snabbt och svarar; du är i New York. Passa på och njut av en av världens mäktigaste städer. Okej, jag är i New York. Men jag gillar fortfarande inte städer. Det är för mycket folk, bilar, avgaser, byggnader och alldeles för högt tempo. Dessutom är jag van vid egentid. Något som är väldigt sällsynt här. Man får liksom bara överleva ändå. Och det gör man. Även om det inte är kul varje minut.

Trots detta är jag tacksam. Tacksam över att jag är här och får uppleva New York. Tacksam över att få lära känna alla fantastiska människor här på centret. Tacksam över att få ha Johanna såhär nära och dela livet med henne. Tacksam över hur lätt Gud har suddat ut mina gamla ramar och gett mig helt nya perspektiv. Tacksam över att när jag idag hör ordet missbrukare inte tänker på en gammal, smutsig uteliggare. Tacksam över kulturskillnader och konstiga saker. Tacksam över perspektiv. Men mest av allt, tacksam till Gud. För allt. Adjö.