onsdag 14 januari 2015

när jag dör

Den senaste tiden har jag tänkt och funderat väldigt mycket på vad som är viktigt. Flera gånger varje dag har bilden av 86-åriga Elina dykt upp på näthinnan. Gamla tant-Elina som sitter och funderar över sitt liv och allt hon upplevt. Vad tänker hon på? Vad säger hon om livet hon levt?Eller den andra bilden som jag levt med under några veckor; Elina i himlen med Jesus. Första mötet. Vad säger han? Vad säger jag?
Jag tror att den främsta anledningen till att jag tänkt så mycket på detta är för att jag vid årsskiftet läste en bok som heter ”Himlen finns på riktigt” och parallellt med den läste ur Uppenbarelseboken i bibeln i min dagliga bibelläsning. Som ni hör på namnet så handlar ”Himlen finns på riktigt” väldigt mycket om himlen, precis som Uppenbarelseboken också gör, och jag bara älskar att läsa och fundera. Hur kommer det att bli?
Därför har jag under de senaste veckorna levt med ett lite längre perspektiv än normalt. Istället för att bara tänka denna veckan ut, eller på sin höjd fram till sommaren, har jag levt med evigheten i sikte. Med slutet av det här livet i tanken. Det har fått mig att tänka. Vad vill jag? Vad är viktigt? Vad värdesätter jag? I slutet. När allt tar slut och evigheten börjar. Vad önskar jag då att jag gjort av mitt liv?
Inte lätta tankar och frågor, som jag, trots att det är svårt och kanske ibland upplevs oviktigt just nu, är väldigt tacksam över att jag har bearbetat. För vet ni vad jag har kommit fram till?
När 86-åriga tant-Elina ser tillbaka på sitt liv önskar jag att hon ska känna frid över att alltid, i livets alla stunder, tillsammans med André valt och alltid prioriterat Jesus. För när jag står där i himlen kommer jag att strunta i var jag har bott eller hur mycket pengar jag tjänat, jag kommer till och med att strunta i vad jag pluggat eller hur stort hus vi har haft. När jag står där i himlen framför min pappa Jesus kommer det enda som är värt något vara tiden och livet jag levt med Honom. När jag står där finns det bara en sak jag önskar att Han ska säga. ”Älskade Elina, jag är så stolt över dig, över att du har följt mig och valt mig – genom hela ditt liv. Väl gjort, du trogne och gode tjänare.”
Ögonen tåras och hjärtat värker när jag tänker på det. Så vill jag leva och så ska jag leva. De här tankarna har fått mig och André att ta vår tro ännu mer på allvar. Speciellt gällande hur vi spenderar vår tid. Och vi, framför allt jag, har börjar tänka annorlunda när det gäller framtiden och vad vi värdesätter. (Det speglas bland annat i mitt förra inlägg där jag skriver om vad jag vill med år 2015.) Tänk du med, det är viktigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar