Vissa dagar, som denna, påminns man om livet. Om att det inte är för evigt och om att vi måste ta hand om varandra, och andra, medan vi kan. Vissa människor sätter spår i ens liv och hjärta, Irma var en sån. Alltid lika kärleksfull, alltid lika varm, så länge jag kan minnas. Sverige är, har alltid varit, och kommer alltid att vara, alldeles för långt. Men varje sommar, varje sommar så länge jag kan minnas. Inte längre. Vadå varje sommar, en sommar är ingenting, nån gång per år är ingenting, kanske du tänker. Visst, så kan det vara. Men det kan också vara så att vissa människor, bara på en dag, en sommar, under tjugo år sätter djupare spår i ens liv än andra som man träffat mycket mer. Man behöver inte förstå. Men det känns, det känns konstigt, sorgligt och jobbigt, och jag tänker på alla fina barn och barnbarn och syskon till Irma. Jag ber Jesus att Han ska göra det lättare för er genom att påminna er, när det blir som jobbigast, om var Irma är just nu. I himlen, med sin Jesus och sin Nisse. Hon har det bra. Men saknaden finns ju ändå. Tyvärr. Kram på er, och tack till Irma, för den du har varit, trots att Sverige är för långt. Adjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar