country roads take me home

Idag åker jag hem. Det är vemodigt. Jag trvis här men hemma är alltid hemma och i ärlighetens namn längtar jag efter mitt rum, min katt och min syster. Värst är det väl ledsamt att säga hejdå till alla människor. Men jag antar att det är nyttigt att sakna. Och jag menar, om Gud vill och vi får leva så ses vi ju igen om inte allt för lång tid. Nu ska jag se om någon, kanske Sandra, vill ta en promenad i ett väder som inte är varmt men inte regnigt heller. Adjö.