A yellow drinking straw

Sista inlägget innan helgen. Om jag inte skriver något imorgon på skolan vill säga. Men det tvivlar jag på eftersom jag behöver inspiration och jag vill helst av allt lyssna på Eric Clapton när jag skriver. Min syn har kommit tillbaka. Bokstavligt talat, inte bildligt. Men det är underbart ändå. Ärligt talat så vet jag inte om jag vill att mitt bildliga seende ska återvända alls. Jag menar, vem vet vad som händer då? Det värsta jag vet är att inte veta och jag hatar att vara osäker. Samtidigt som jag aldrig riktigt vill sanningen gällande veta "faktasaker" som varför vissa äpplen är gröna och liknande. Där bildar jag helst min egen uppfattning, vilket kan resultera i en grov inskränkthet. Ska sanningen fram bildar jag kontinuerligt mina egna uppfattningar om saker och ting. Faktasaker eller ej. Vilket som ni kan förstå ger samma resultat. Jag använder inte alltid mitt vinkelseende utan betraktar från mitt eget perspektiv. För det är bara när jag ser ur mitt eget perspektiv som jag kan inbilla mig att jag är säker på det jag ser. Litar jag på vad någon annan säger kan jag aldrig riktigt vara säker. Inte helt och hållet. Det kan man aldrig vara. Men tack vare mitt sätt att se intalar jag mig själv att jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet. Jag vet vet vet vet vet. Det enda jag vet är att jag inte vet säkert. Fruktansvärt frustrerande. Men det är väl sådant man får leva med kan jag tänka mig. Nu ska här packas. Kram på er kära vänner.

Poems are not just for fun

Varför vet jag vad jag ska säga
tills du står framför mig
och orden smälter bort?
Varför vet jag vad jag ska göra
tills du står framför mig då
allt jag kunde är som bortblåst?
Jag är ditt instrument,
dina fingrar spelar mig,
dina läppar blåser andan ur
min förvirrade själ.
Varför spelar du din melodi
på mitt hjärta
så skoningslöst?
Varför sjunger jag
din sång med sådan glädje?

Double Standards

Eftersom jag inte helt ouppmärksammat har en filosofisk period i livet har jag de senaste dagarna funderat oerhört mycket. Jag har bland annat kommit fram till en av anledningarna till att jag överhuvudtaget lägger energi på att skriva ner mina oftast något melankoliska tankar där alla kan läsa dem. Vetskapen om att vem som helst kan läsa ger mig en kick. Det är en annorlunda brytning i det vanliga skrivandet. För jag skriver inte bara på bloggen. Jag har alldeles för mycket tankar för det. Jag älskar orden och skrivandet alldeles för mycket för att kunna begränsa mig till ett stycke om dagen. Jag värderar mitt skrivande och mina tankar för högt för att låta allt vara öppet för allmänheten att läsa och begrunda och håna. Hur som helst så får jag, precis som jag sa, en kick av att andra kan läsa utvalda delar av mina tankar. Jag får min livsnäring från kickar. Jag är trots allt bara en människa.

Jag har börjat läsa en bok idag. En underbar bok som inspirerar och innehåller förvånansvärt mycket igenkännanden. Den är full med dikter och tankar precis i min stil. Om jag har någon stil. Det är även det ett av mina största funderingsobjekt; har jag någon stil? För att återgå till boken så kunde jag ha skrivit de flesta dikterna själv, om jag hade haft den kapaciteten, eftersom jag känner dem i mitt hjärta. Bokens huvudperson liknar mig på många sätt och hon är fundersamt förtjusande. Idag kommer jag på grund av boken skriva två inlägg, detta och ett innehållande min hitentillsa favoritdikt. Det är fortfarande Eric Clapton och Spotify och kramar som älskas.

Blue eyes blue

Dagens budskap är älska Spotify och Eric Clapton. Och min lilla kissekatt som är underbart mysig och verkligen vet när man behöver en puss. Min energi har tagit slut och kvällen kommer inte att fullföljas som planerat. Tvärtom. Istället för plugg kommer det att fokuseras på att andas utan att världen ska gå under. Jag kan skratta mig lycklig att någon underbart fantastisk kvinna födde Eric Clapton. Han räddar mig. Det finns inget underbarare än musik. Det fungerar alltid. Oavsett vilket humör man är på och vad man behöver blir musiken som kramar för själen. Jag älskar kramar. Det finns inget mysigare. Att bara få borra in ansiket i någons bröstkorg och känna att det inte spelar någon roll. Att ingenting spelar någon roll. Bara där och då. Att rysa av värmen från huden hos någon man tycker om. Att känna ett par armar omkring sig och höra någons hjärta slå. Känslan av hur det knyter sig i magen för att man tycker så otroligt mycket om någon att det inte går att sätta ord på. Värken i hjärtat av glädje över att någon kramar tillbaka och lådsas bry sig om.

Jag ska stänga in mig i min egen värld idag. Jag har nämligen inbillat mig att det var länge sedan sist. Trots att förnuftet säger mig att jag alltid är i min egen värld. Hur som helst så behöver jag det. Eller en kram.

Much, much more

Huvudet känns lite tungt, som om det inte riktigt har vaknat än. Vilket nog stämmer. Jag åker till Rusksele vid 1 tiden. Ska bli skönt att komma hem. Blev en hektisk dag igår. Umeå hela dagen sen hippieparty som skulle ha varit ännu roligare om jag inte hade varit så trött. Köpte en massa najs saker i Umeå,. Jag är helt klart nöjd. Och det är riktigt najs att Monki har öppnat i Up2. Måste städa när jag kommer hem, och plugga engelska. Om huvudet orkar. Det snurrar liksom bara runt. Det finns gånger då jag bara blir glad. Underbart.

Jumpin' around

Min hjärna går på sparlåga. Jag vaknade klockan 5 imorse och kunde inte somna om. Så fruktansvärt irriterande. Jag har så mycket i huvudet just nu. Engelskanationella kändes bra, det var roligt. Engelskan har jag aldrig varit orolig för, det är matten som spökar. Jag känner att gitarren lockar. Men först måste jag väl städa. Vilket, som vanligt, känns sjukt överskattat. Lite damm har ingen människa dött av. Utom möjligtvis min mama. UG ikväll - SingStar. Umeå imorgon. Jag behöver lite nytt, speciellt skor. Det är synd att allt ska kosta pengar. Jag börjar faktiskt vänja mig vid att inte se. Det är lite läskigt och underbart. Vet ni hur det känns när tankeverksamheten gör uppror? Det vet jag. Det händer så fort jag börjar varva ner. Ibland undrar jag om någon har programmerat om min hjärna. Det skulle inte förvåna mig. Jag lärde mig spela "Love is all Around" igår vilket enligt värden inte är något speciellt, men jag är sjukt stolt. Men då skiljer sig min och världens definition av att spela från varandra. Var Glad. Pusshej Gurkpastej

left me playin' the guitar

Jag har en gittarspelande period i livet. Eller okej, i ärlighetens namn är det inte rättvist att säga spelande. För jag spelar inte. Men jag försöker och jag måste säga att jag gör små framsteg. Det var så längesen sist. Jag taggar helgen som ska bli sjukt kul innehållande b.la. hippieparty. Looken är fixad och jag känner att jag kmr vara sjukt snygg. I övriga livet är det mycket prov och ibland kommer det som varit smygande bakifrån. Då gäller det att fly, eller stanna och slåss. Beroende på ork och humör. Jag är nöjd. Puss

I'm a thousand miles away

Jag tänker inte klart. Troligtvis har jag aldrig gjort det. Skolan börjar imorgon, med den en känsla av vemod. Jag vet inte riktigt. Men jag tror att jag är lycklig. Jag vet vad som gör mig lycklig. Jag har varit lycklig idag. När jag inte var nära att förlora livet av äcklig smärta. Jag borde sova. Måste orka imorgon. Man kan inte träda in i sitt zombie-jag när man har tusen saker att göra. Eller två. Ganska viktiga saker måste jag få lov att säga/skriva till mitt försvar. Jag är omgiven av underbara människor och ögon som bryr sig. Underbart. Jag tror inte att jag skulle märka om himlen ramlade ner, det finns ögon som distraherar mig. Godnatt världen.

Just let it pass, unnoticed

Ibland blir jag så otroligt irriterad på mig själv. Jaa, ärligt talat så är irriterande det självklara adjektivet när det gäller mitt nuvarande dimmiga tillstånd. Jag tar inte tag i något av allt som behöver göras. Och precis som Psyko sa om provet så är det inte massa fakta som ska kunnas, det är smartheten som söks. Vilket gör mig totalt körd och absoult inte peppar mig det minsta till att plugga. Tvärt om. Irriterande är vad det är. Jag skulle kunna roa mig med att hitta adjektiv som beskriver mig, tillexempel sentimental. Eller för att citera alla de kärleksromaner jag läst den senaste veckan så är jag en "obotlig romantiker". Jag älskar levande ljus och kärleksfulla blickar och "leva lyckliga i alla sina dagar-slut" med röda rosor. Underbart. Jag är inte bara sentimental och irriterande, jag är patetisk också. Kan det bli bättre? Jag tror knappast det.

Yes, I agree

Sitter och snackar med Patrik för första gången på svinlänge :) det är trevligt. Kollade precis på bilderna sedan Lappis, vilka minnen. Helt sjukt underbart ^^ en annan rolig människa jag pratar med för tillfället är Jontus, dom hade 20 plusgrader och sol i lördags och han lever farligt för jag är beredd att döda av avundsjuka ^^

Running on Faith

Jag kände att min underbara lilla katt representerar den här helgen helt suveränt bra. Det är nämligen en "göra-ingenting-helg" i helgen. Eller okej, några småsaker ska väl göras, men inte så mycket att det blir jobbigt. Jag behöver en helg som denna. Jag tror att jag älskar den, att bara andas och ta sig tid. Ta sig tid att göra småsaker som man annars inte gör. Ta sig tid att umgås med Gud. Ta sig tid till sig själv. Ta sig tid till musiken. Ta sig tid till människor i sin omgivning som annars väljs bort. Ta sig tid att bara vara. Ta sig tid till församlingen, till sina uppdrag. Jag tror att det är viktigt att ta sig tid, men jag är tyvärr mycket dålig på det. Jag har funderat länge på vilka mål jag har med mitt liv, kortsiktiga delmål och långsiktiga mål, och kommit fram till att detta är ett av mina mål. Att ta mig tid till det/dem som annars inte prioriteras. Förhoppningsvis orkar jag hålla fast vid det, eller inte förhoppningsvis, jag orkar. Eftersom jag har Gud. Jag är honom så tacksam att det inte är någon idé att försöka beskriva i ord. Utan honom, vad vore mitt liv då? Ingenting, då skulle jag inte orka.

Jag har ett projekt som jag funderar på att försöka mig på i sommar. Jag ska försöka fota Jesus. haha, jag vet hur knäppt det låter men jag ska. Alltså inte fota honom som person utan fota vad han är för mig, eller hur man nu ska beskriva det. Vi får se hur det blir med den saken.
puss

You're holding my hand

Tears in heaven

För tillfället sitter jag hemma hos Jonas och knarkar Tears in heaven - Eric Clapton. Helt sjukt underbar låt. Jag kan inte med ord beskriva känslan den ger mig. Jag vet inte om jag relaterar till den, eller i så fall varför jag gör det. Jag vet inte så mycket nu för tiden, om jag ska vara ärlig. Ibland är det frustrerande, ibland inte. Det beror lite på mitt humör. Jag gillar inte riktigt hur mycket mitt humör styr mig. Jag brukar fundera på ifall det går att ändra, eller hur ska man säga, om jag kan bryta det mönstret? Är jag kapabel att börja KÄNNA istället för att bara enkelt glida med mitt humör och låta saker och ting vara som jag tror att de måste vara. Jag vet inte. Vilka fruktansvärt irriterande ord. Att inte veta.

Always on my mind

Skolarbete och åter skolarbete. Det känns som man inte har något annat i huvudet för tillfället. Nästan i alla fall. Eller okej, det ligger i bakhuvudet och gnager och irriterar. Men första platsen i Elinas tankar tas inte upp av skolarbete, det kan jag lova, och det är underbart. Hade Sandra varit här nu hade jag fått en blick och ett suck av henne. haha. Jag är glad i mitt hjärta vilket känns väldigt skönt. Hade jag bara fått sova en hel natt utan att vakna hade jag knappt haft något alls att klaga på. Sjöng idag, det gick rätt så bra. Inte överdrivet bra men absolut inte dåligt, och det går framåt. Vilket jag älskar, verkligen älskar. Vad skulle hända med världen om man inte fick sjunga, om inte musik fanns? Jag är dessutom glad idag och det är Anders förtjänst, hade en dålig morgon innan sånglektionen. Sen blev det en bra dag. Tack för det. Tack livet.

What a week!

Skolveckan är slut och helgen är här! Underbart. Två engelska prov är avklarade och det känns bra. Jag tror till och med att det gick bra. Det fascinerar mig att jag har haft fem bra dagar i rad. Alltså riktigt bra då jag har varit uppe i varv och flummig som en tok. Sånt gillas och vi hoppas att det håller i sig. Helgen blir nog najs. Jag ska duscha ^^ haha.

Jag känner det inom mig, litegrand i hjärtat. På sättet jag ler, och hur glad jag blir. På hur min PsykoSandra skrattar åt min blick och på pirret. Jag tycker om.

Forever pain

Det har varit och är en bra dag idag. Vilket förhoppningsvis håller i sig. Hade medvind när jag cyklade imorse, vaknade pigg och historiaprovet gick super. De enda negativiteterna är att Sandra var sjuk och mina nacksmärtor. Jag fattar inte hur länge jag ska behöva ha ont. Det kommer bli tufft att plugga ikväll.

Back to normal

I brist på ork och fantasi börjar dagens inlägg på exakt samma sätt som dagens diarium. Ikväll är det back to normal, men inte allt för mycket hoppas jag. Trots att söndagsångesten hör söndagkvällar till så är detta en kväll där den ska stängas in. Jag önskar jag kunde låsa och kasta bort nyckel, men icket, vem skulle jag då vara? Det blir nog ett bad och en bok, för att vila mina mörbultade lemmar. Någon som tror på välgörenhet och känner för att bidra med lite pengar till ett litermått? Har funderationer på att skaffa ett att ställa vid sängen. Man ska inte slösa. Älska livet och var lycklig. Underbart. Det enda som går att klaga på är den förhoppningsvis tillfälliga tystnaden i mitt rum. Min CD är trasig och min PEPP-skiva ligger och samlar damm i hyllan. Den förstår inte att det är söndag, tyvärr, men det gör jag.

Jag har börjat dissekera ord. Tillexempel ordet "ställföreträdare", någon som gör något i någon annans ställe. Jag älskar det. Alla ord jag hör. halleluja för LP-skivor. Underbart

Life for a young girl

I guess it's like this, and that. And everytinh and everyone. Lovin' it makes me wanna scream. I alla fall, det blev några dagars blogguppehåll vilket blev en lättnad; jag har uppenbarligen inte sjunkit för djupt i bloggträsket. Dagen idag ser inte så speciell ut. Diska, skotta snö. Ta måtten till klänningen och cellgrupp ikväll. Sen blire nog bara att chilla, om inte Wibbe kmr förbi ett tag.

Idag har jag inga funderingar. Bara ett konstaterande. Jag vill DÖDA alla producenter till de romantiska komedier jag under normala omständigheter älskar. Jag vill ha Jonas.

Starts with goodbye

I guess it's gonna have to hurt, I guess I'm gonna have to cry. And let go of some things I've loved, to get to the other side. I guess it's gonna break me down. Like falling when you try to fly. It's sad, but sometimes moving on with the rest of your life starts with goodbye.

Det är klart det gör ont. Fruktansvärt ont. Men det är trots allt en nödvändighet. Någonstans inom mig känner jag att det kommer att ordna sig. Det kanske tar tid. Men det kommer bli bra. Vänner? Föralltid. Det vet jag. Men för tillfället, för tillfället behövs tid och lite ensamhet. Påminn mig om detta när jag har en dålig dag. Tack för allt. Puss och kram på världen.

Who's to blame?

Codan var faktiskt riktigt riktigt bra. Långt över förväntan och utan tvekan den bästa jag sett! Det blev tårar och skratt, men mest av allt en himla massa läskigheter. Härligt jobbat! Utöver det så tog sig dagen en tvär vändning. För tillfället är jag på sådant humör att jag bara skulle kunna tröstäta i mängder eller lägga mig ner och gråta över mitt miserabla liv. Fast egentligen ska jag inte klaga. I princip bestämmer jag själv att det ska vara så. För jag orkar orkar orkar inte vara positiv. Varför kan ingen bara förstå att jag behöver en kram...